Martinus: Livets Bog, del 5, st 1814

1814. Som vi nu har sett, är skapandet av en världsfred inte så enkelt att det bara är en fråga om att skapa de bästa vapnen och att prestera den mest raffinerade listigheten och överlägsenheten när det gäller att hitta på propagandalögner. Allt som jordmänniskorna hittills har kunnat och alltjämt kommer att kunna hitta på i den vägen, visar sig nu tydligt vara just den hatets fackla som ständigt håller krigets dödsbringande helvete vid liv. Det finns således ingen annan väg att gå än den som de visa, mänsklighetens allra största andliga ledare, har utpekat, eftersom frågan inte är en fråga om vapen, utan en fråga om visdom, om ande eller verkligt vetande om själva det mänskliga beteendets och livsföringens djupaste natur eller psykiska ursprung. Och det kan väl inte längre betvivlas att all ofred mellan jordmänniskorna enbart har sin rot i deras icke färdiga sympatianlag och det åtföljande alltför ringa intresset och den alltför ringa förståelsen för nästans liv och välbefinnande, samt att skapandet av detta intresse och denna förståelse är den första förutsättningen för skapandet av vårt eget välbefinnande. Att tro att vi kan skapa ett verkligt sunt och bestående välbefinnande för oss själva på bekostnad av vår nästas välbefinnande, glädje och livslust, är tillvarons allra största vanföreställning och manifestation av villfarelse, och därmed den största underminerande faktorn i allt skapande av den sanna eller verkliga upplevelsen av livet. Att komma fram till en absolut kosmisk klarsyn, ett kosmiskt medvetande, invigningen eller den stora födelsen, så länge man medvetet eller omedvetet i större eller mindre utsträckning berövar eller stjäl andra väsens tillgång till liv, ljus och välbefinnande, är lika omöjligt som det är omöjligt för en jordmänniska att ändra på solens temperatur, jordens gång eller månens sken.

Föregående

Nästa