Martinus: Livets Bog, del 5, st 1815

1815. Det finns således ingen annan väg att gå än den som naturen själv är i färd med att skapa inne i den enskilda människans eget psyke genom att sympatianlagen utvecklas till en sådan fullkomlighet, att den totala kärleken till nästan blir en talang och därmed en självklar daglig vanefunktion. När denna talang blivit fullkomlig och individen på detta fält blivit en sann livskonstnär, det vill säga ett moraliskt geni, är kriget och ofreden och den åtföljande karman eller det mörka ödet för hans del förbi. Ett sådant invigt väsen, eller ett väsen som har genomgått den stora födelsen, vandrar tryggt i alla sfärer och zoner och på alla plan. För detta gudomligt invigda väsens allt omfamnande förståelse och kärleksfulla ljus måste alla mörkrets skuggor vika. Detta väsen är vaket dagsmedvetet ett med Gudomens eller Faderns vilja, förståelse och skapelse. I sanning, i detta väsens inre finns himmelriket, den fredens värme som ska avlägsna krigets och dödens köld och i den jordmänskliga sfären smälta ned de mentala isberg, genom vilka jordmänniskan ännu betjänar sig av tortyr- och gaskamrar, explosioner och mordmaskiner etc., för att därmed kunna fördubbla sin förmåga att bringa död och elände, ruin och invaliditet över sin nästa.

Föregående

Nästa