Martinus: Livets Bog, del 5, st 1824

1824. Inom de jordmänskliga väsendenas domän är det äktenskapliga tillståndet inte i samma utsträckning sant och äkta som hos de ovannämnda väsendena. Vi har sett att de psykiska krafterna i äktenskapet, alltså de krafter som gör parningen och samlivet så fullkomligt hos djurparen, inte alls i så stor utsträckning är närvarande hos jordmänniskan. Här råder i hög grad en instabilitet och brist på ansvarskänsla, en flykt från förpliktelserna i sådan omfattning, att avkomman i många fall blir helt lämnad i sticket av föräldrarna och skulle vara totalt prisgiven åt ett olyckligt öde, om det inte fanns myndigheter, regering och rättsväsen. Dessa myndigheter har för länge sedan instiftat lagar som de som ingår äktenskap måste rätta sig efter. Dessa juridiska bestämmelser medför att makarna ska ha en vigselattest för att få sitt parningstillstånd giltigförklarat och gör makarna ansvariga för följderna av sin intima förbindelse. De medför att föräldrarna naturligtvis måste sörja för sina barn och att makarna inte utan vidare kan upplösa äktenskapet efter eget gottfinnande och utan förpliktelser. Redan detta att det är nödvändigt eller rent av oumbärligt att jordmänniskorna genom juridisk makt tvingas uppfylla ingångna äktenskapliga förpliktelser, visar ju att äktenskapet är på väg att degenerera och inte längre är baserat på samma starka psykiska krafter som det har varit tidigare. Ja, hos somliga jordmänniskor kan man tydligt se att äktenskapet endast är en repetition av något som hos de högre djuren är mer fundamentalt och orubbligt. Det är en återupplevelse av något som en gång i en för länge sedan svunnen tid var själva livets alfa och omega för väsendena. Då fanns det för dessa väsen inget annat intresse eller någon annan livsupplevelsesfär än just parningsprocessen och skyddandet av avkomman. Jordmänniskorna var på det stadiet ännu enbart renodlade djur.

Föregående

Nästa