Martinus: Livets Bog, del 5, st 1825

1825. Betraktar vi kulturmänniskorna, ser vi att det bland de största utövande konstnärer, filmstjärnor, författare, bildhuggare och målare av båda könen som är ekonomiskt oberoende av äktenskapspartnern, förekommer skilsmässor i stort antal. Och naturligtvis skulle det hos den stora allmänheten förekomma ännu flera skilsmässor än vad fallet är, om inte makarna vore ekonomiskt beroende av varandra. Det ekonomiska beroendet av den äkta mannen är för många kvinnor ett stort hinder för att söka en önskad skilsmässa. En skilsmässa betyder ju ofta att kvinnan, som kanske redan är uppe i åren, måste söka arbete, skaffa sig en tjänst, bli en underordnad person som städerska, fabriksanställd eller kontorist, alltefter de kvalifikationer hon eventuellt besitter. Och hennes ställning blir än mer osäker och svår, eftersom arbetslösheten faktiskt är ett permanent spöke i fredstid, vilket medför att äldre generationer inte har särskilt stora chanser till arbete så länge det finns gott om unga människor att tillsätta eller fylla de lediga platserna med. I en sådan situation föredrar åtskilliga hustrur att stanna kvar i äktenskapet, även om samlivet inom detta redan för länge sedan blivit en ruin. Det kan förutsättas vara ett allmänt känt förhållande att det inom den så högt lovprisade moderna civilisationen och kulturen finns tusentals sådana äktenskap, som i själva verket bara utgör ruiner av något som en gång var. Lika känt torde det väl vara att den äkta mannen på grund av en ofrånkomlig, mer eller mindre kännbar försörjningsplikt gentemot en frånskild hustru föredrar eller rent av är tvungen att stanna kvar i äktenskapet. Man förstår således att det antal skilsmässor som statistiken ger vid handen, ingalunda inbegriper alla de äktenskap som i själva verket redan är psykiskt eller andligt sett upplösta och endast hålls samman av tvingande ekonomiska orsaker, eller av hänsyn till barn i äktenskapet.

Föregående

Nästa