Martinus: Livets Bog, del 5, st 1826

1826. När det dessutom finns personer som ingått äktenskap och skilt sig både tre och fyra gånger och ändå ständigt är beredda att fortsätta denna vandring ut och in i äktenskapet, såvida inte myndigheterna griper in och sätter stopp för denna taktik, kan man väl inte påstå att väsen av detta slag är speciellt ägnade för äktenskap, eller att de finner den sanna lyckan i denna form av själslig eller psykisk förbindelse. Är de inte snarare att betrakta som väsen, som faktiskt är rotlösa och därigenom hemlösa i äktenskapet? Att påstå att de är omoraliska och har en låg och usel karaktär, att de är egoistiska och hänsynslösa, kan kanske till en viss grad vara riktigt, men det är absolut inte deras mentala eller psykiska tillstånd som är huvudorsaken till deras äktenskapliga misär. Om vi går längre bakåt i utvecklingen, för att slutligen hamna nere bland djuren, ser vi hos huvudparten av de högre utvecklade djuren ett strålande äktenskapligt förhållande i parnings- och fortplantningslivet, nämligen hos de djur som just lever i monogami. Och man lär väl inte påstå att dessa väsen, till exempel lejon, tigrar eller andra rovdjur, inte är egoistiska och av naturen fientligt inställda mot andra väsen. Ändå är det här aldrig fråga om någon vandring ut och in i äktenskapet eller det ingångna parningssamlivet, såsom fallet är hos de nämnda jordmänniskorna. Är då dessa människor ännu mer själviska, hatiska eller mordiska gentemot medväsendena än rovdjuren? Ja, det är riktigt att de mörka makterna eller den mentala vinterzonen i enlighet med kretsloppslagen kulminerar i den jordmänskliga mentala sfären, och att det således inte finns någon mer raffinerad eller grymmare utlösare av den djuriska, dräpande principen än den jordiska människan, som just befinner sig i själva detta mörkers kulminationsstadium. Men här måste man komma ihåg att det också finns många jordmänniskor som redan för länge sedan passerat detta krigslustens, hatets och hämndens stadium och på många sätt kan uppvisa stor humanitet, delta i allmän filantropisk verksamhet, och redan framträder som geniala konstnärer, som med sin konst dagligen skänker människorna stor glädje, underhållning och undervisning och på så vis är med om att bilda skola eller skapa förebilder för andra i sin speciella konstart. Och det egendomliga är just att det är bland dessa väsen man finner de otaliga skilsmässorna och olyckliga äktenskapen, inte bland de robusta, primitiva och krigslystna individerna eller de väsen som står på egoismens och maktlystnadens stadium eller befinner sig inom erövrings- och förtryckarlustens område. Av detta framgår det alltså tydligt att de olyckliga äktenskapens allmänna zon utgörs av väsen som redan är långt komna i intellektuell humanitet och verksamhet på samhällsnyttiga områden. Det är här vi finner den största misären och de lösligaste förhållandena inom äktenskapet eller parningstillståndet. Denna omständighet visar att äktenskapet för väsendena inom denna sfär eller zon är på väg att bli något sekundärt. Dessa väsen lever i stor utsträckning för en annan intressesfär, nämligen odlandet av sin konstart eller sin särskilt omhuldade intellektuella sysselsättning, vilken i regel är osjälvisk, humanistisk och samhällsnyttig. Detta betyder återigen att vi här i själva verket inte alls står inför väsen som i gängse mening är kärlekslösa eller hänsynslösa. Det är bara när det gäller deras äktenskapliga sida som de verkar omoraliska. Här överträder de i hög grad de föreskrivna morallagarna och blir ytliga, lättsinniga och trolösa. Och det kan inte heller förnekas att väsendena på detta fält kan utgöra diametrala motsatser till sig själva, det vill säga till den del av deras psyke som inte har med äktenskap att göra. Där kan de vara underbara, samhällsnyttiga väsen som är till stor glädje genom sitt stundom geniala konstnärliga kunnande inom litteratur, musik, teater, måleri och skulptur, eller tack vare sin omfattande humana, vetenskapliga bildning och skaparförmåga. Ja, deras samhällsnyttiga intellektuella, konstnärliga verksamhet eller position kan vara så framträdande att de blir kända världen över, beundrade och ärade av alla nationer, medan de i den andra delen av sitt psyke, den äktenskapliga delen, skapar olycka och lidande såväl för sig själva som för äktenskapspartnern och avkomman. Det är alltså inte berättigat att stämpla dessa väsen som odågor eller förfallna, omoraliska och ytliga personer. I stället framstår det som ett faktum att de är äktenskapligt degenererade i samma grad som de har utvecklats i intellektuell och konstnärlig, allmänt human riktning. De har blivit splittrade väsen. Den från djurriket nedärvda parningsprincipen, som en gång var alfa och omega för dem, måste nu dela plats med detta i deras mentalitet eller psyke uppkomna intellektuella, konstnärliga eller mänskliga kunnande. Denna sistnämnda del av deras medvetande eller psyke har efter hand i många fall redan övertagit ledningen av väsendets lust och vilja. Den har blivit det primära, medan det äktenskapliga nu således i själva verket bara existerar som något sekundärt för detta väsen. De stora och längst komna konstnärerna eller intellektuella fortsätter att vara konstnärer eller intellektuella oberoende av sitt äktenskapliga haveri, ja, blir ibland till och med ännu mer geniala i sitt intellektuella skapande. Är inte många av de vackraste älskogs- eller kärleksdikterna skrivna av personer som led av olycklig kärlek? Men även om sådana i älskog olyckliga väsen verkligen lyckas få den som de är så hett förälskade i och så högt lovsjunger, torde det för många inte dröja särskilt länge förrän de åter är invecklade i nya förälskelser med åtföljande kval i samband med skilsmässa eller befrielse från den tidigare älskade, stundom med risk för en tvivelaktig förälskelse från den nya partens sida. Det är uppenbart att dessa intellektuella inte har ett psyke som kan inordnas under de traditionella tusenåriga äktenskapslagarna från Mosetiden. Om dessa intellektuella väsens sexualliv skulle tvingas in under sådana lagar, skulle de komma att känna sig inklämda i en mental tvångströja av så omfattande dimensioner, att själslig besvikelse, melankoli och livsleda skulle kväva all inspiration och ingivelse till deras intellektuella eller konstnärliga manifestationer. Deras intellektuella skaparförmåga, deras geni, skulle vara som en växt som tynade bort i öknen i brist på vatten, fuktighet och näring. Dessa intellektuella väsen har således inte längre ett psyke, för vilket det ortodoxa, vid Moselagen bundna äktenskapet kan vara det primära. Om så vore fallet, måste man betrakta deras intellektuella och konstnärliga förmåga eller begåvning, deras geni, som en abnormitet, ett ont som underminerar deras normala äktenskaps- och parningsförmåga, således ett ont som i allra högsta grad bör bekämpas. Men har mänskligheten råd med något sådant?

Föregående

Nästa