Martinus: Livets Bog, del 5, st 1827

1827. Är det inte den geniala, intellektuella och konstnärliga insikten och skaparförmågan som höjer människan över djurets nivå? Tror någon att det är livets mening eller mål med den jordiska människan att hon enbart ska vara ett ointellektuellt, oskäligt dräktighets- eller fortplantningsväsen, vars enda och högsta lust är att tävla med djuren i att para sig och sätta avkomma till världen? Finns det för övrigt några moderna kulturmänniskor i dag som befinner sig på en så låg och ointellektuell nivå, att de bara existerar som ett slags högre avelsdjur? Är det något av dessa väsen som helt saknar intresse för sådant som ligger utanför parningstillståndet? Det gängse är väl att de alla var för sig hyser sin lilla längtan mot genialiteten på det ena eller andra intellektuella eller konstnärliga fältet, som inte alls har något med deras äktenskapliga natur att göra. Är det inte just därför de betecknas som kulturmänniskor? Ja, är inte också deras religiösa intressesfär att beteckna som något helt ovidkommande för äktenskapet eller fortplantnings- eller parningsförmågan? Lever inte djuren lyckliga i sitt parningsfält, trots att de helt saknar en sådan religiös intressesfär? Ska man bekämpa intellektualitetens begynnande utveckling av genial insikt och skaparförmåga, måste man börja med att bekämpa den redan hos alla lågt utvecklade människor, för att inte säga hos aporna. Det är ju med denna begynnande förmåga som Gud omskapar djuret till människa, till "Guds avbild". "Guds avbild" kan inte vara blott ett ointellektuellt fortplantningsväsen som endast har intresse för och förmåga att sätta avkomma till världen. "Guds avbild" måste i stället vara det frigjorda väsen som i kraft av sin intellektualitet kan tänka Guds tankar och uppleva världsbilden och sin egen identitet som tidens och rummets skapare, och som därmed är livets herre och med sitt geni kan skapa i kontakt med Guds uppenbarelser genom naturens skapelseprocesser. Det är tydligt att denna gudomliga förvandling av den jordiska människan inte kan växa och utvecklas i den jordmänskliga mentaliteten utan att förtränga något av den djuriska sexuella intressesfären. Att kulturmänniskans sexualitet således är underkastad en förvandlingsprocess, allteftersom intellektualiteten och skaparförmågan närmar sig det geniala, är likaså ett uppenbart faktum. Att denna utveckling efter hand kommer att spränga de gamla, ortodoxa moralföreskrifterna och idealen, är lika följdriktigt och naturligt som att efter natt kommer dag, helt oberoende av hur mycket motstånd, utslungade förbannelser, "helig vrede" och "rättfärdig harm", sladder och förtal man kommer att använda i sina försök att spjärna emot. Livets kosmiska kretslopp går sin gång. Det djuriska psyket måste gå under i den jordiska människans mentalitet. Den stora intellektuella utvecklingslinjen är redan utstakad i jordmänniskans väsen. Det finns ingen återvändo. Högintellektualiteten och konsten, som är yttre fundament och verkningar av kärleken till nästan, kan inte hejdas. Väsendena är på väg mot tinnarna. Gud modellerar allt till sin avbild. Väsendena bör i djup vördnad vända blicken mot himlen och ropa: "Ske din vilja."

Föregående

Nästa