Martinus: Livets Bog, del 5, st 1828

1828. Det sker således en verklig psykisk förvandling av den jordiska människan. Hon degenererar i sin äktenskapliga talang. Orsaken till denna förvandling kan alltså spåras tillbaka till väsendets sympatianlag. Medan dessa anlag ursprungligen endast kunde blomstra i en äktenskaplig förbindelse och här kulminera i utlösning, finner de visserligen ännu utlösning i en parningsförbindelse med ett väsen av motsatt kön, men denna förbindelse mellan parterna verkar inte som en permanent, varaktig harmoni i ett ömsesidigt begär att äga varandra. Den sexuella förbindelsen är mer som en kortvarig återupplevelseepok eller repetition av ett sexuellt ägandebegär som tidigare var mer stabilt, hållbart eller permanent i förhållande till sitt föremål eller den sexuellt eftertraktade parten än vad detta begär, som ju är detsamma som "förälskelse", är i våra dagar. Tidigare kunde en ömsesidig förälskelse mellan två parter liksom hos djuren vara hela livet ut, och det därpå baserade äktenskapet blev bestående och lyckligt. I våra dagar eller på jordmänniskans nuvarande intellektuella stadium är en förälskelse bara av en mer flyktig natur, något som mycket snabbt är utlevt. Och med utlevelsen dör ju intresset för förälskelsens föremål. Det är denna utlevda förälskelse och det döende intresset för den sexuella partnern som gör att äktenskapet inte består av "smekmånad" hela livet igenom, och att dessa lyckans dagar endast utgör en liten kort period under äktenskapets första tid. Och det är av denna anledning som äktenskapen, där de inte upplöses genom skilsmässa, måste baseras på andra företeelser såsom kamratskap och gemensamma intressen, eller måste hållas vid liv "till skydd för barnen", och i själva verket endast i kraft av en vigselattest bär benämningen "äktenskap". Men ett äktenskap baserat på andra fundament än parningslivets lyckotillstånd, kan bara vara ett skenäktenskap. I förhållande till de äktenskap eller parningssamliv som vi finner hos de djur som lever i monogami, är därför jordmänniskornas äktenskap eller parningssamliv, så när som på smekmånadsperioden, snarast att betrakta som konstlade. Det sanna äktenskapet, det vill säga samlivet under smekmånadstiden, omfattar alltså hos jordmänniskorna bara ett relativt litet område. Inom de ingångna äktenskapens övriga område eller förlopp, alltså efter det att smekmånadstiden har upphört, är äktenskapet i själva verket mer eller mindre att betrakta som kamouflage. Här är äktenskapet baserat på arrangemang som ligger utanför parternas ömsesidiga förälskelse, eftersom denna ju har upphört. I annat fall skulle smekmånadstiden ha fortsatt. Dessa arrangemang kan vara ren och skär kärlek, i och med att den part för vilken skilsmässa speciellt var aktuell eller önskvärd, helt enkelt inte nänns att göra den andra parten ledsen genom skilsmässa och därmed förbundna obehagligheter. Här bör vi inflika att parternas förälskelse i varandra i regel aldrig upphör samtidigt. Om så vore fallet, skulle ju en skilsmässa inte betyda något särskilt mentalt lidande. Men nu vållar alltså en skilsmässa stora själsliga kval och lidanden hos den part som ännu har sin förälskelse kvar. Den andra parten kan alltså som nämnts besitta en sådan allmänmänsklig kärlek, att den inte nänns åsamka motparten de lidanden och obehagligheter som skilsmässan i den givna situationen skulle skapa, varför äktenskapet fortsätter. Men ett sådant äktenskap är ju trots allt inte helt fullkomligt, eftersom den ömsesidiga förälskelsen och den åtföljande fulla sexuella kraften inte är närvarande. Härtill kommer så de äktenskap som endast hålls vid liv för barnens skull eller av rädsla för skandal, eller av andra rent fysiska orsaker. Det är dessa mer eller mindre utpräglade skenäktenskap som är orsaken till att vi måste beteckna den jordmänskliga äktenskapliga sfären som "de olyckliga äktenskapens zon". Visar inte hela denna jordmänskliga äktenskapliga degeneration att jordmänniskans sympatianlag har förändrats och att denna förändring inte är till äktenskapets fördel?

Föregående

Nästa