Martinus: Livets Bog, del 5, st 1830

1830. Som vi här har sett, är det alltså inte en stagnerad utveckling eller tillbakagång i moral som är huvudorsaken till hela den stora äktenskapliga misären, utan i stället en fundamental degeneration av själva den djuriska parningsprincipen hos den jordiska människan som gör sig gällande. Företrädarna för de moraliska bristerna när det gäller det jordmänskliga parnings- eller äktenskapstillståndet, var i mycket stor utsträckning väsen som utanför det äktenskapliga visade sig vara högt utvecklade. Många av dem var intellektuella personer som skapade genial konst eller intog viktiga positioner i skapandet av många andra kulturella uppgifter, där de uppvisade stor trofasthet, energi och självuppoffring. Bland dessa väsen finns ett mycket stort antal personer som, bortsett från deras äktenskapliga misär eller degeneration, ägnar samhällets kulturella företeelser och uppbyggnad ett kärleksfullt och uppoffrande arbete, vilket de tidigare omtalade "riktiga männen" och motsvarande "riktiga kvinnorna", det vill säga de ännu robusta, maskulina männen och de robusta, feminina kvinnorna, omöjligt är i stånd att prestera. Dessa sistnämnda väsen av båda könen är utanför sin parningskänsla eller inställning till det motsatta könet endast i stånd att känna antipati och svartsjuka. De är krigiskt eller fientligt inställda mot var och en som hämmar eller kommer i vägen för deras privata själviska begärs tillfredsställelse. Tankar eller föreställningar om att offra sig för staten eller samhället kan endast hysas av ett litet fåtal av dessa väsen. Däremot kan de mindre utvecklade ofta offra sig för det motsatta könet. Ja, de drar sig inte för att röva och plundra, mörda och dräpa, om de finner det nödvändigt i situationer där det gäller att erövra eller behaga det motsatta könet. Om de inte har nått det intellektuella stadium, där de utvecklats till den kulmination i själviskhet som skapar gangstermentalitet, och där det varken finns moralisk känsla, sympati eller hjärtevärme när det gäller att tillfredsställa detta kulminerande själviska begär, så är dessa väsens parnings- och samlivstillstånd ännu i stor utsträckning fundamentalt och stabilt. Här existerar ännu äktenskaplig trofasthet och lycka i det sexuella samlivet. Men i gengäld är trofastheten och sympatin desto mindre när det rör sig om förhållanden utanför detta samliv, det vill säga i förhållande till medväsendena. Här kan de mycket väl vara omoraliska, även om de naturligtvis inte precis kan mäta sig med gangstrar eller andra intelligenta men amoraliska väsen.

Föregående

Nästa