Martinus: Livets Bog, del 5, st 1833

1833. Efter denna grupp kommer vi till det tredje området inom den jordmänskliga sexualiteten. Här finner vi alla de i äktenskapet eller parningstillståndet högdegenererade väsendena. De är äktenskapligt eller parningsmässigt rastlösa. De vandrar från äktenskap till äktenskap. De lever ständigt i skilsmässosfären och de därmed förknippade besvärligheterna. I de fall då dessa väsen kan leva i ett och samma äktenskap hela livet, är det inte av en naturlig drift eller för att de i det ingångna äktenskapet lever i något bestående smekmånadstillstånd, utan därför att de på grund av en sann och högre utvecklad mänsklig känsla eller verklig kärlek inte nänns genomdriva en skilsmässa eller upplösning av äktenskapet dels av hänsyn till barnen, dels också av hänsyn till äktenskapspartnern, för vilken skilsmässan eventuellt skulle skapa sorg och betyda olycka. Ofta händer det också att man undviker den önskade skilsmässan, eftersom den skulle skapa olyckliga ekonomiska omständigheter för parterna. Men ett äktenskap som enbart är baserat på medlidande är inte något äktenskap, lika lite som ett äktenskap som endast baserar sig på ekonomiska företeelser är det. I det första fallet är det fråga om en korsfästelse av den kärleksfulla parten, i det andra fallet är det prostitution. Och ett äktenskap ska varken vara korsfästelse eller prostitution. Det ska uteslutande vara baserat på den rena parningssympati som ger utslag i "förälskelse". Detta av körtelfunktioner upprätthållna salighetsrus är det enda riktiga fundamentet för ett äktenskap. Det är således det absolut enda, genom vilket ett sexuellt samliv kan vara ett verkligt äktenskap. I varje situation där äktenskapet inte är baserat på detta fundament, är det trots vigselattest och annan form av statlig och kyrklig välsignelse endast ett skenäktenskap, ett kamouflage, och upprätthålls enbart genom att detta kamouflage är ett mindre ont än en skilsmässa skulle vara. Man förstår alltså att "de olyckliga äktenskapens zon" inte är något falskt uttryck, utan hundraprocentigt betecknar sanningen i den jordmänskliga äktenskapliga degenerationen. Det är inom denna grupp av väsen, vilka vi kan kalla "C-människor", som vi i hög grad finner den äktenskapliga degenerationen och en viss form av amoralitet på det äktenskapliga området, samtidigt som dessa väsen, såsom vi redan nämnt, utanför detta område, i sitt förhållande till samhället, emellanåt visar sig vara utomordentligt uppoffrande och positivt skapande. Flera av dessa väsen framträder som genier i konst, litteratur, musik, vetenskap och teknik. Inom sina skaparfält kan de uppvisa en mycket stor humanitet eller hög samhällsnyttig moral och hängivenhet. Vi ser alltså att det är hos dessa väsen som jordmänniskans stora förvandlingsprocess tydligast framträder. Deras medvetande har tack vare deras geni kommit att rymma ett gigantiskt kulturellt, samhällsnyttigt fält, genom vilket de är med om att bära fram samhället mot en högre kultur, högre konst och högre genialt skapande och därmed mot en skönare fysisk värld än den nuvarande. Deras svaga fält är alltså det äktenskapliga tillståndet. Här kan de inte mäta sig med "A-människorna", för vilka äktenskapsfältet utgör fundamentet i medvetandet. Men dessa sistnämnda människor är i gengäld med sitt egoistiska och fientliga väsen gentemot det egna könet nästan helt i avsaknad av kärlek till nästan. Dessa väsens svaga sida är därför deras förhållande till staten, nationen eller samhällets rättsväsen, som kommit till som ett skydd eller värn för dem mot deras egen egoistiska eller djuriska natur och som skydd för de andra människorna, de högkulturella och humana, mot de förstnämnda primitiva väsendenas ännu vilda eller okultiverade och därmed omänskliga eller djuriska natur.

Föregående

Nästa