Martinus: Livets Bog, del 5, st 1835

1835. Med de nämnda kategorierna av jordmänniskor har vi nu kommit så långt fram i våra analyser av det jordmänskliga utvecklingsstadiet, att vi nått vägs ände vad gäller jordmänniskans parnings- eller äktenskapstalang. Inom dessa tre nämnda kategorier existerar alltså äktenskapet eller de enpoliga människornas parningstillstånd. Vi ser detta tillstånd i sin fullkomligaste form hos "A-människorna", och vi ser hur det degenererar hos de följande två kategorierna, "B- och C-människorna", som alltså representerar de sista stadierna för äktenskap. Hos dessa stadiers väsen är äktenskapet så degenererat att det inte kan bli annat än en villfarelse och ett oundvikligt fiasko, om det kommer till stånd. Vi ska därför nu, innan vi lämnar denna gudomliga princips område och övergår till analyserna av övriga kategorier, dröja kvar något vid denna princips speciella kulminationsförnimmelse, själva parningsakten. Det är denna akt som har varit den fundamentala ljuskällan, drivfjädern och orsaken till allt det bärande i hela det avsnitt av spiralkretsloppet som måste betecknas som livets natt- eller vinterzon, vilket är detsamma som livsupplevelsens dödszon. Inom detta mörka område existerar det inte någon större ljusupplevelse eller salighetsförnimmelse än hanköns- och honkönsväsendenas upplevelse av att i parningsakten vara sammansmälta till "ett". Denna upplevelse utgör livsupplevelsens kulmination, där religion, övertro och ovetenskaplig moraluppfattning ännu inte har skapat hämningar eller degeneration. Den är ungdomens dröm om livet, den är den mogna ålderns fundamentala ljuskälla och ålderdomens skönaste minne. Den har befordrat hjärnans utveckling, den har skapat talanger för vilja, mod och makterövring, den har skapat män och kvinnor av stål, utrustade med robust kroppslig skönhet, överlägsen intelligens och fysisk handlingskraft. Den har fört ett rikes bärande principer, ett spiralkretslopps absolut livsnödvändiga mörka kontraster, fram till kulmination och blomstring, den har skapat paradiset mitt i dödens zon, den har varit Guds röst i ett rike fyllt av demoner och djävlar. Den har varit en isolerad ljusstråle från kärlekens eller himlens rike mitt i helvetet eller hatets sfärer. Den har varit Guds ledande hand genom universums avgrunder, katastrofer, stormar och slagfält, ja, den har varit själva det eviga livets latenta närvaro i dödens domän. Den är det levande väsendets omedvetna förnimmelse av Guds närhet i kött och blod. Ja, i sanning, de två motsatta könsväsendenas förening till "ett" i den verkliga älskogens salighet är den eviga Guds ande svävande över vattnet. Mitt i den dräpande principens kulmination, mitt i jordmänniskans helvete eller ragnarök, hennes krig, mord och lemlästningsprocesser, mitt i hennes nästan totalt kärlekslösa livsterräng, mitt i livskretsloppets kallaste vinterzon och mörkaste midnatt, existerar alltså parningsakten som den högsta eldens eller livets eviga låga. Till och med här, begravd i tillvarons förtätade mentala is och mörker, kan den utstråla tillräckligt med salighet, ljus och värme till sitt upphov, den evige gudasonen, så att denne i kraft av parningsakten kan bana sig väg ut ur mörkret, framåt och uppåt mot livets högsta tinnar till odödlighetens, allmaktens, oändlighetens och evighetens sfär, livets kulmination, spiralkretsloppets sommar- eller middagshöjd, för att där bli ett med den evige Fadern. De levande väsendenas parningsakt i spiralkretsloppets kalla vinter- eller nattzon är alltså en överjordisk eld eller kraft, genom vilken varje skapelse, varje upplevelse av livet förverkligas och uppenbaras. Den är Guds modellerande eller skapande hand i mörkrets sfär, den är en fundamentalt stimulerande ljusets ängel i varje Getsemane och är själva kärleken i dess innersta väsen. Det är just därför som Gudomen genom dess organiska struktur i form av polkonstellationen kan försvaga eller förstärka själva kärlekens låga, och därmed skapa de motsvarande försvagade eller förstärkta upplevelser av livssfärerna som utgör kretsloppsprincipens årstider eller olika kontrastepoker, vilka i sin tur är förutsättningen för själva livsupplevelsen. Genom polkonstellationen i individens organismstruktur reglerar den eviga Gudomen således sin evige sons upplevelse av ljus och mörker, av liv och död, av tid och rum, och skapar därmed förnimmelsen eller upplevelsen av den motsats till tid och rum, till mörker och ljus, till liv och död, som Gudomen och gudasonen i sig själva är. Utan skapandet av denna förnimmelse skulle varken Gudom eller gudason någonsin kunna uppleva detta sitt eget, allt överstrålande och allt behärskande väsen utanför tid och rum, utanför död och undergång, utanför ljus och mörker, och därmed uppleva sin egen identitet som "det evigt oföränderliga, allt behärskande, levande något".

Föregående

Nästa