Martinus: Livets Bog, del 5, st 1836

1836. Att den jordmänskliga sfären hittills varit och alltjämt är kulminationen av den dräpande principen och således är spiralkretsloppets vinterzon, medvetandets eller livsupplevelsens dödssfär, sfären för kulmination av lidande och mörker, beror alltså uteslutande på den omständigheten att den högsta elden, själva Guds andes eviga låga genom de jordiska väsendenas polkonstellation som hanköns- och honkönsväsen, är försvagad eller hämmad så mycket som möjligt i sin mentala ljus- och värmeutlösning. Dess kapacitet har här mist sin karaktär av allkärlek. Dess låga har inskränkts så mycket som låter sig göras utan att den helt ska slockna. Den kan därför endast nå ut över just ett så stort område som behövs för att den ska kunna få bränsle och näring för sitt fortsatta svaga sken. Denna inskränkta högsta eld, livets låga eller allkärleken, existerar här endast som den sympati för det motsatta könet som kulminerar i "förälskelse". Där denna låga eller eld inte kan lysa längre än till förmån för äktenskapet, befinner sig äktenskapet naturligtvis i kulmination. Detta tillstånd råder i synnerhet hos djuren och de första primitiva människorna. Här är det himmelska ljuset i sitt inskränkta tillstånd inte starkare än intresset för den livsnödvändiga parningsakten, liksom sympatin inte är starkare än intresset för samlivspartnern av det motsatta könet. Endast inför detta väsen kan lågan till en viss grad skapa förnimmelse av salighet, liksom det är en viss grad av återsken från denna salighetsförnimmelse, med undantag av det sexuella begäret, som förnims eller uppenbarar sig i väsendets föräldra- eller familjekärlek. Utanför området för dessa objekt kan den inskränkta högsta eldens låga nästan inte alls lysa hos dessa hanköns- och honkönsväsen. Hela det stora område av liv som befinner sig här utanför, är därför identiskt med kosmiskt mörker för samtliga dessa väsen. Här dånar självbevarelsedriftens, egoismens och hatets dödsbringande bränningar. Väsendena dräper och mördar och måste själva dräpas och mördas. Den himmelska lågan står mycket lågt vid horisonten i spiralkretsloppets nattsfär, på samma sätt som solen står lågt på himlen vid den fysiska vinterns kulmination.

Föregående

Nästa