Martinus: Livets Bog, del 5, st 1837

1837. Men även om det himmelska ljuset står lågt på den mentala himlen i spiralkretsloppets midvinter, så finns det dock där och förebådar ankomsten av en ny ljusets epok. Det varslar om att en ny kosmisk vår är i antågande, och efter den en sommar med kulmination av liv, ljus och värme. Vi ser att Gud således i det stora mörkret, då livets ljus och värme är så försvagade och nattens och vinterns dödsbringande köld därigenom är i kulmination, ändå har låtit så mycket av den himmelska elden eller den gudomliga anden bli kvar att livet självt, även i det allra tätaste mörkret, inte helt kan dö ut eller gå under och därmed utplånas. Med denna om än försvagade ljusstråle från himlen, som i parningsdriftens form lyser i mörkret, blir således livets existens och därmed väsendenas odödlighet garanterad. Hanköns- och honkönsväsendenas älskogslek, deras parningsakt, mannens och kvinnans omfamning av varandra, deras hängivelse åt varandras åtrå och sympati och deras åtföljande sammansmältning till "ett", är livskällans eviga ljus i mörkrets sfär, den är Guds värmande närhet mitt i den kosmiska vinterns isregion, den är en kärlekens gnista mitt i hatets domän, den är Guds evigt obesegrade ande i demonernas rike, den är Guds eget innersta pulsslag genom djurrikets hjärta. Genom mannens och kvinnans polkonstellation, hanköns- och honkönsväsendena, skapas det fundament, på vilket Gud kan modellera människan till sin avbild, till att vara lik honom.

Föregående

Nästa