Livets Bog, del 5
Den materialistiska vetenskapens livsfilosofi eller hävdandet av tillfälligheten eller slumpen som universums och livets första orsak är en kulminerande överträdelse av den vetenskapliga forskningsmetod som den i alla andra sammanhang själv begär ska vara uppfylld som grundval för vetenskap
1839. Vad betyder det att denna mikrob i viss utsträckning behärskar elementen och får dem att arbeta för sig, får dem att bära sig bort över land och hav, upp över molnen och ned under vattnet, vad betyder det att den kan få väldiga maskiner att spotta ut miljontals nyttoföremål, vad betyder det att samma mikrob nästan arbetar ihjäl sig för att utvidga sitt materiella vetande och kunnande, vad betyder det att den i åratal studerar vid universitet och läroanstalter, bortsett från att dess barndoms- och ungdomsår helt ägnas åt undervisning, åt lärare, pedagoger, uppfostrare och humanitära och kulturella institutioner som ska skänka detta väsen verkliga insikter och kunskaper, när hela detta sceneri, höjden av materialistiskt vetande och kunnande, hela denna mikrobens domän, endast är ett dammkorn under världsalltets oerhörda tyngd av tillfälligheter? Om tillfällighet eller slump är universums största faktor, livets uppbyggare och tillintetgörare, och om en tillfällighet har kunnat frambringa ett så underbart resultat som de levande väsendenas normala organismer och naturliga kroppsliga fullkomlighet för de ändamål som de var för sig har till uppgift att fylla, vartill tjänar då den mödosamma träning och instudering eller förvärvandet av det minimum av förstånd eller logiskt tänkande som var och en av oss med nödvändighet måste ha för att bli accepterade som normala väsen? Ju mer förstånd man tillägnar sig, desto större motsats blir man ju då till universums ledande och skapande faktor. De som i dag är professorer eller doktorer i materialistisk vetenskap och blint tror på denna vetenskap och uppfattar allt utanför sina egna och de kända medväsendenas livsformer och medvetandetillstånd som enbart tillfälligheter, utgör ju de mest påtagliga motsatserna till den i universum av dem själva uppfattade högsta skapande och tillintetgörande faktorn: tillfälligheten eller slumpen. I sitt eget handlande och skapande eller i sin viljeföring låter de alltså inte tillfälligheten florera. Här är de helt på det klara med att detta skulle vara absolut livsfarligt. De känner att de här har behov av vetande och förstånd. Här måste den viktigaste faktorn vara logik, planmässighet och ändamålsenlighet. Där denna faktor försummas, slås deras öde i spillror. Trots att detta är den mest fundamentala erfarenheten inom deras egen livsupplevelse, hänvisar de dock hårdnackat till tillfälligheten som den allt behärskande faktorn i alla manifestationer eller skapelseprocesser som ligger utanför den allmänna mänskliga förnimmelse- eller fattningsförmågan, vilket alltså innebär: inom naturens skapardomän. Här blir den auktoriserade materialistiska vetenskapens livsfilosofi, dess undervisning om eller hänvisning till tillfälligheten som universums eller alltets upphov, avslöjad som övertro. Här framstår det alltså som ett tydligt faktum att denna vetenskap, vid skapandet av sin världsuppfattning eller livsfilosofi, handlar tvärtemot de vetenskapliga lagar som den i övrigt med nästan pinsam spetsfundighet menar sig ha uppfyllt vad gäller forskning på materiens lokala fält, genom vilken denna vetenskaps främsta representanter just blivit till de auktoritativa kapaciteter som får sitt uttryck i doktors- och professorstitlar. Då dessa materialistiska vetenskapsmän inom den lokala utforskningen av universums materier, där deras iakttagelseförmåga är som störst, inte kan undgå att se att ingenting här är planlöst eller slumpmässigt, utan allt är ändamålsenligt lagbundet, borde samma faktum vara den enda acceptabla grundvalen för all vidare vetenskaplig forskning på de fält som ligger utanför det som direkt kan förnimmas, eller utanför den jordmänskliga domänen. Varför inte anta att samma ändamålsenliga lagbundenhet också måste vara huvudfaktorn i den omätliga ocean av skapelseprocesser som äger rum i det för sinnena ännu okända område som heter universum? När det inte existerar någon tillfällighet i de mikroskopiska områden av universum som är tillgängliga för jordmänsklig vägning och mätning, varför då anta att tillfälligheten skulle florera och vara den härskande faktorn just i de makrokosmiska områdena och detaljerna?