Martinus: Livets Bog, del 5, st 1840

1840. Vad naturens skapelseprocesser beträffar, är dessa lika logiska och lagbundet ändamålsenliga som de levande väsendenas manifestationer eller skapelser. Är inte jordens tillblivelse en gradvis omdaning och ändamålsenlig anpassning till de förhållanden som i dag är livsbetingelser för dess invånare. Och är det inte på liknande sätt ett lyckligt och ändamålsenligt förhållande som råder mellan jorden och solen? Är inte detta förhållande ett lagbundet, ändamålsenligt samspel, vars resultat eller verkan betyder livet för jordens miljarder av levande väsen? Och är inte alla naturens krafter just lagbundna i en ändamålsenlighet som överallt betyder liv, ljus och lycka när lagarna iakttas, samt död, mörker och olycka eller lidande när de inte iakttas? Finns det inte bakom varje levande väsens existens en lagbunden ändamålsenlighet som på inget vis kan överträdas utan att det genast uppstår en motsvarande disharmoni i denna existens? Beror inte alla sjukdomar, allt lidande, allt krig man och man emellan och därmed den nuvarande domedagen eller "allas krig mot alla", frånvaron av fred och harmoni i jordmänsklighetens existens, just på den omständigheten att denna existens inte är baserad på en tillfällighet, utan på ett lagbundet system, vars fullständiga efterlevnad är fredens, harmonins och kärlekens enda fundament och därmed lyckans och livslustens garanti, men som av jordmänskligheten ännu inte tillräckligt respekteras och iakttas? Hur kan man mitt i en sådan planmässighet och ändamålsenlighet, mitt i uppenbarelsen av ett sådant överflöd av visdom eller human intellektualitet i den omgivande naturens ändamålsenliga skapelse och den härigenom avslöjade kärleksuppenbarande lagbundenheten, mena att denna skapelse, denna väldiga ocean av logiska manifestationer, eller själva världsalltet, bara skulle vara ett hav av tillfälligheter? Är det inte dåraktigt att tro, att den högsta förnuftsmässiga upplevelsen och medvetna eller viljestyrda skaparförmågan i denna omätliga ocean av ändamålsenliga skapelseprocesser endast finns hos jordmänniskan, denna i förhållande härtill så obetydliga mikrob som endast är att betrakta som ett dammkorn i stormen? Är det inte solklart att en sådan världsbild inte kan vara en produkt av den ändamålsenlighet som naturen i alla sina övriga skapelseprocesser uppenbarar? Svarar inte en sådan världsbild just mot den disharmoni eller dåraktighet som alltid visar sig där naturens ändamålsenlighet av de levande väsendena själva hindras från att ha sin gång? Är det inte troligt att det föreligger ett eller annat litet fel i mikrobens sätt att tänka? Även för tänkandet har ju naturen ett lagbundet system. Om så inte vore fallet, skulle det inte finnas någon som kunde tänka fullkomligt eller ofullkomligt. Där ett väsens tänkande är en överträdelse av naturens lagbundna system för tänkande, avbryts i motsvarande grad detta väsens kontakt med den planmässiga eller livgivande ändamålsenlighet som är det allmänna fundamentet i naturens skapelseprocess eller manifestation. Och där ett väsen mister kontakten med naturens ändamålsenlighet, vilken är detsamma som livets mening, där kan det endast uppstå begreppsförvirring, disharmoni och därmed lidande och livsleda. Är det inte just en sådan begreppsförvirring som den moderna materialistiska världsbilden representerar eller utgör, när det hävdas att den är en ocean som har uppstått och som behärskas av tillfälligheter, och att det enda förnuftsmässiga, medvetna skapandet och upplevandet i denna omätliga ocean av kraftutlösningar finns hos den jordmänskliga mikroben och de av denna mikrob erkända övriga mikrobväsendena? Tänk, så sparsamt med liv. Hela världsalltets gigantiska manifestation, dess omätliga himlasfärer, planeter, solar och solsystem, dess oceaner av färger, strålar och rörelser, dess variationer i ljus och mörker, toner och vågor, tid och rum, hela denna jättekropp, har inte mer liv och medvetande än vad som ryms i den jordmänskliga mikroben, detta tillfälliga dammkorn i något tillfälligt område i jättekroppens inre. Och detta oändliga sceneri har inte heller någon annan åskådare än samma tillfälliga dammkorn i stormen. I sanning, här kulminerar ätandet av kunskapens träd i sin allra yttersta konsekvens. Döden svävar över vattnet.

Föregående

Nästa