Martinus: Livets Bog, del 5, st 1844

1844. Utan denna realitet i världsstyrelsens kosmiska lagar skulle den materialistiska jordmänsklighetens världsbild, "tillfälligheten", verkligen vara något att frukta. Hur ska denna mänsklighet komma vidare i kultur och utveckling, i glädje och livslust, med denna moderna dyrkan av "tillfälligheten" eller denna livlösa världsbild? Till vad nytta är mikrobens förstånd eller logiska sinne, när dess upphov endast är ett dödligt dammkorn under världsalltets enormt tunga elefantfot? Hur ska mikroben kunna hävda sig inför denna blinda och döda gud, denna renodlade avgud som endast är identisk med den livlösa faktorn "tillfälligheten"? Vad betyder ett dammkorn i den frambrusande stormfloden? Hur kan det alls hoppas på någon humanitet eller kärleksfullhet från denna ocean av tillfälligheter? Vad kan det tjäna till att jordmänniskorna, dammkornen i tillfällighetsoceanen, talar om att skapa en lysande världsfred, en kommande lycklig guldålder där allas krig mot alla kommer att vara avskaffat, när alla dessa dammkorn befinner sig på en farkost som är blint prisgiven åt tillfälligheter och i nästa ögonblick kanske råkar i kollision med en annan farkost, ett annat klot, eller när solen kanske plötsligt exploderar och tillintetgör allt liv inom sitt eget område? Vad är det för mening med att vara lyckligt gift, ha goda ekonomiska inkomster, ha en aktad och beundrad position i samhället, när tillfällighetens förtärande, allt ödeläggande och dödsbringande lågor varje dag slickar kring ens egen organism, kring ens närmastes existens, och under bråkdelen av en sekund fullständigt kan utplåna både dem och en själv eller göra oss till invalider i stor vånda? Tillfälligheten lurar vid den stol man sitter på, i det tåg, den bil, den båt eller den flygmaskin man färdas i. Tillfälligheten lurar vid varje andetag, varje rörelse, den kan låta oss snubbla och råka in i en livsfarlig eller eländig situation. Tillfälligheten lurar såväl i kungens palats som i den fattiges hydda. Överallt lurar denna universums blytunga elefantfot över mikroben, över dammkornet. Kan jordmänsklighetens framtid byggas i tron på, och begravd i, denna kulmination av hopplöshet och livstomhet, denna dyrkan av tillfälligheterna, denna döds- och invaliditetsframbringande livlösa gudom eller krafternas kaos? Kan livet eller universum på ett bättre sätt än genom detta hopplöshetens mörker, som vi här har pekat på, visa mänsklighetens stora misstag, dess trånga, latenta eller kosmiskt döda medvetande, dess dyrkan eller tillbedjan av döden i stället för livet? Måste man inte snart komma till klarhet om att teknik och kemi, atombomber, krig, dråp och lemlästning omöjligt kan avlägsna denna mänsklighetens dödsfiende eller denna blinda tro på tillfälligheterna som håller mänskligheten bunden i ofredens, lidandets och sorgernas jämmerdalar och proletariat? Hur länge ska man fortsätta att hylla denna stora, inbillade, döda gudom, denna skriande övertro att tillfälligheten är livets orsak, behärskare, uppbyggare och nedbrytare?

Föregående

Nästa