Martinus: Livets Bog, del 5, st 1846

1846. Som dominerande hanköns- eller honkönsväsen kan man således aldrig någonsin komma längre än till mörkrets kulmination i livet. Dessa två väsenstillstånd är, som vi nu genom många kosmiska analyser har sett, utrustade med en mental och kroppslig struktur som på förhand gör det omöjligt för väsendena att praktisera eller uppfylla kärlekslagens stora bud: "Du skall älska din nästa som dig själv." Ett hankönsväsen och ett honkönsväsen är till följd av sin inre polkonstellation i övermedvetandet predestinerade till att endast kunna älska väsen av det motsatta könet. Denna polkonstellation är organet för den högsta elden eller all sympatireglering och därmed för kärleken. Eftersom detta organ under en viss period av kretsloppet formar väsendets sympatiutlösning på ett sådant sätt, att denna endast genom kärleken till det motsatta könet kan bli till verklig upplevelse, bli till den verkligt sköna, livsbefordrande glädjen, lyckan och välsignelsen för väsendet, så måste ju kärleksbudet för det hundraprocentigt äktenskapligt inställda hanköns- eller honkönsväsendet vara lika omöjligt och meningslöst som det femte budet, "Du skall inte dräpa", är omöjligt för rovdjuret att efterleva. Heter det inte också att "en man skall lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru"? Han ska alltså inte älska sin far och mor så som han älskar sig själv. Han går till hustrun, eftersom han där får tillfredsställa sitt eget begär, får sin kärlek till sig själv uppfylld. Äktenskapslagen som bjuder att de äkta makarna ska hålla sig till varandra och ömsesidigt föredra varandra framför något annat väsen, och som säger att en avvikelse härifrån är ett trohetsbrott, är att begå äktenskapsbrott, kan ju omöjligt samtidigt förenas med den lag som säger: "Du skall älska din nästa som dig själv" – alltså vem denna nästa än må vara. Det anges inte som något villkor att denna nästa ska vara ens äkta maka eller make, bror, syster, far eller mor. Genom liknelsen om den barmhärtige samariern framgår vidare, att ens nästa till och med mycket väl kan vara ens fiende. Samarierna och judarna var ju inte vänner – inte desto mindre framställs den överfallne juden som samarierns nästa, som han alltså enligt budet om kärleken till nästan i själva verket var förpliktad att hjälpa.

Föregående

Nästa