Martinus: Livets Bog, del 5, st 1848

1848. I Bibeln har vi en utomordentligt stor representant för var och en av dessa två stora kulturepoker. För den första epoken, alltså äktenskapets, har vi Mose, och för den andra, allkärlekens epok, har vi själva världsåterlösaren Jesus Kristus. Den förste är en så utpräglad profet för äktenskapet och de därmed förbundna lagarna, att han rent av påbjuder dödsstraff för varje utlöst högre sympati mellan väsen av samma kön, medan Kristus framhåller den allra högsta sympatin mellan väsendena, helt oberoende av kön, som det enda fundamentala framtidsidealet för människorna på hans tid och framöver, och därmed förebådar vägen till fullkomligheten eller vägen till himmelriket och Fadern. Vi ser i dessa två stora gudomliga sändebud till mänskligheten ett par mycket starkt lysande stjärnor på den jordmänskliga utvecklingens väg. Deras ljus är varandra så olika i färg och glans, att det är lätt att se att de tillsammans markerar en mental omsvängning eller förvandling inom det jordmänskliga psykets utveckling. På Moses tid var äktenskapslagen ett mycket aktuellt och angeläget problem. Det fanns på den tiden inte något bruk för Kristus eller en förespråkare för en sympati som låg utanför äktenskapet eller folkets fortplantning och fortbestånd inom den egna folkgruppen. Senare skulle det alltså visa sig tendenser hos folket som fick äktenskapet att försvagas i sina grundvalar och som angav en begynnande degeneration. Denna degeneration har man varken med Moselagen, dödsstraff eller teologiska och kyrkliga förbannelser kunnat hejda.

Föregående

Nästa