Martinus: Livets Bog, del 5, st 1864

1864. Men att det inte finns någon fullkomlig tillfredsställelse för den manliga kvinnans och kvinnliga mannens urspårade äktenskapliga begär, är inte det enda obehag som drabbar väsendena under deras passage genom den sexuella polförvandlingens olika stadier. De utgör ju alla väsen som mer eller mindre avviker från den stora massan eller flocken, vars väsen ju lever i lycklig okunnighet om den sexuella polförvandlingen och ännu inte har märkt dess symtom i sitt eget väsen. De betraktar därför varje sexuell avvikelse från sin flocks sexualitet som abnorm och hyser den från djurriket ärvda antipatin mot det onormala. De väsen som avviker från denna flocks sexualitet möter därför mycket fiendskap och missförstånd hos flockens väsen, som i sin okunnighet tror sig kunna ändra på organiska funktioner genom att ta till juridiska straffdomar, ja, till och med dödsstraff har använts. Förutom det nedsättande omdömet i den offentliga uppfattningen är dessa väsens uppträdande ett av de mest eftertraktade favoritämnena för sladdrets och förtalets representanter. Det ligger sensation i varje nyhet som berör ett annat väsens sexualitet. Det finns väsen som rent av har en permanent hunger efter sådana nyheter, inte bara för att de därmed kan göra sig intressanta i kretsen av likasinnade väsen, utan också för att de i skildringen av dessa obskyra nyheter hittar detaljer som i all hemlighet utgör ett slags erotisk njutning eller en vällustkänsla för deras eget psyke. De äger alltså i sig själva inte den oskyldighet eller renhet som kunde berättiga dem att kasta sten på medväsendena genom att vidarebefordra onda eller skadliga avslöjanden om dessas sexuella psyke. Följaktligen måste de från flockens sexualitet avvikande väsendena leva i ett olycksaligt hemlighetsmakeri och liv av lögner för att dölja sitt psyke. Det torde vara självklart att detta påtvingade hyckleri är tillräckligt för att bidra till att sådana människor får leva i ett helvete av nedslitna nerver och därmed förbundna lidanden. Med den växande vetenskapliga upplysningen i de verkligt demokratiskt styrda länderna har dock förhållandena blivit mycket bättre för dessa väsen. Den intellektuella eller mer utvecklade delen av allmänheten blir nu alltmer förtrolig med dessa väsens natur. De kan leva i fred utan någon juridisk förföljelse, såvida deras natur inte är av en sådan karaktär att den utgör en fara för minderåriga eller kränker allmän anständighet. Men då denna från flockens liv avvikande tillvaro, som tidigare nämnts, är ett av sladdrets favoritämnen, existerar det mellan de avvikande och den primitiva eller okunniga delen av allmänheten en sladdrets stinkande, fördummande och antipatiskapande rökridå, som här liksom i alla andra sådana situationer döljer den verkliga sanningen bakom de yttre företeelserna och kväver sina offers livslycka i en lögnaktighetens dypöl. Det skulle vara en god sak, om dessa baktaleriets eller sladdrets representanter kom att tänka lite på det dumhetens eldorado som de själva gräver ned sig i genom att smutskasta det okända med mentala kloakrester, i stället för att undersöka vad det i verkligheten är som de förföljer. De skulle då bli förskräckta över att se hur de med sin sensationshungers mentala högtalaraktivitet är med om att göra ett abnormitetens lilla ofarliga sår hos sin nästa till ett gapande hål och säte för allsköns mental inflammation eller böldpest. Det är denna lögnaktighetens och antipatins eller intoleransens kvävande rökridå som skapar medvind för en större eller mindre inkvisition eller förföljelse av de människor som präglas av den sexuella utvecklingens förvandlingsprocess. Förföljelsen är här lika meningslös och grym eller satanisk som häxbränningen i Jesu namn eller döden på bålet var för alla dem som i kraft av sin andes utveckling började kunna genomskåda religionens eller sekterismens fördummande nedsvärtning av de faktiska, gudomliga förhållandena eller den absoluta visdomen eller sanningen. Till vad skada kan det då vara att två väsen, som en gång i en svunnen tid på grund av samhällets brist på skydd blivit förförda och genom verkningarna av detta nu blivit utstötta på abnormitetens sidovägar, söker kontakt med varandra och i ömsesidig förståelse och sympati liksom ger varandra ett stöd? De får härigenom ett slags krycka för sin äktenskapliga invaliditet, med vars hjälp de någorlunda kan leva vidare. Dessa väsen saknar ju talang för äktenskap med det motsatta könet och måste därför avstå från de smekningar, den lycka och värme från en kärleksfull partner, från barn och familj, som den normala, äktenskapligt inställda jordmänniskan i ett normalt äktenskap kan hänge sig åt, och varigenom hela deras livslust, inspiration och glädje över att finnas till kan befordras och stimuleras. Den som av naturen är avskuren från denna normalitet eller denna livsinspiration måste nödvändigtvis på något sätt söka uppväga eller avhjälpa denna invaliditet. Liksom en människa hjälper sig fram med ett konstgjort ben när hon av en eller annan anledning mist sitt naturliga ben, och på så vis mer eller mindre kan upphäva sin invaliditet, så måste hon ju på alla möjliga sätt söka avhjälpa annan kronisk invaliditet med "kryckor". Därför är det bara helt normalt att ett väsen som inte har förmåga att leva i ett äktenskapligt förhållande med ett väsen av motsatt kön, söker kontakt med ett väsen av sitt eget kön, hos vilket det finner ömsesidig förståelse och i den därigenom uppstådda samstämmigheten uppnår något av den kärlek eller sympati som ingen jordmänniska kan leva utan. Hur ska ett väsen som av naturen avviker från flocken, finna förståelse och kärlek bland en flock väsen som visserligen kallar sig "människor", men ännu i stor utsträckning lever under den instinktmässiga, djuriska djungellag som går ut på att hacka allt sådant liv i stycken som avviker från flockens liv, och därför anses vara utan rätt att leva?

Föregående

Nästa