Martinus: Livets Bog, del 5, st 1865

1865. Som nämnts, är tillämpningen av den djuriska djungellagen helt visst ett beskydd, en sorts barmhärtighetsgärning hos det ointellektuella djuret, som endast på så vis kan hjälpa sina sjuka kamrater eller medväsen. Men människan är inte ett renodlat djur. Hon är inte ointellektuell. Hon är inte så fattig eller primitiv att hon inte har andra hjälpmedel, med vilka hon i långt högre grad kan utöva barmhärtighet mot de väsen som avviker från flocken. Därför är tillämpningen av den djuriska djungellagen inom människans område inte i någon som helst form naturlig, utan i stället mer eller mindre en överträdelse av det femte budet, "Du skall inte dräpa", eller lagen om kärlek till nästan. Det som för djuret är ett iakttagande av lagen om kärlek till nästan, är alltså en överträdelse av denna lag när det rör sig om människan. Djuret kan inte avhjälpa eller lindra sina kamraters eller medväsens invaliditet på annat sätt än genom att hjälpa dem att dö. Men människan har en annan, utmärkt förmåga att hjälpa sina starkt invalidiserade medväsen. Hon kan mer eller mindre förstå invaliditetens natur och sedan försöka avhjälpa dess värsta hinder eller obehag. Om inte människan därför söker förstå sina sjuka medväsen och med höjden av sin intelligens söker hjälpa dem, utan blint lämnar ut dem åt allsköns lidanden, åt flockens antipati, förtal och förföljelse, handlar hon emot naturens lagar. Hennes framträdande blir därigenom lägre än djurets. Detta lågpsykiska framträdande bör därför rätteligen betecknas som "omänskligt". Det är denna lågpsykiska sida hos jordmänniskan som i synnerhet besjälar sladdrets lägsta dunstande pölar och stinkande dimbildningar.

Föregående

Nästa