Martinus: Livets Bog, del 5, st 1874

1874. En människa vars moral och etik är starkare än hennes sexuella drift, behöver inte i något avseende befara att hennes kommande sexuella förvandlingszon ska bli en olyckssfär utöver de allmänna våndor som alltid ledsagar en ny epoks födelse. Självfallet måste alla igenom den sexuella förvandlingen. Ingen kan ständigt förbli ett han- eller honväsen. Den eviga livsupplevelseprincipen upprätthålls ju enbart i kraft av den evigt skiftande förvandlingen. Den naturliga, organiska invigningen – inte den konstlade eller tekniska som kan anordnas av människor – kan omöjligt komma ett enpoligt väsen till del. Ett sådant väsens naturliga psyke befordrar antipati och svartsjuka gentemot det egna könet. Ett av naturen själv verkligen invigt väsen kan inte vara en individ, vars organiska struktur endast är formad till att utlösa en egoistisk sympati för ett visst bestämt kön, samt antipati och svartsjuka mot resten av medväsendena, det så kallade "egna könet". Det måste i stället vara ett väsen, vars sexuella struktur är ett organiskt fundament för utlösningen av en sympati och kärlek som inte är könsbetonad. Kärleken kan inte bli kvar i den elementära form, där den bara är en stimulans för väsendenas kroppsliga fortplantning. En sådan inskränkt kärlek eller den så kallade "förälskelsen" kan endast utgöra det djuriska paradiset. Det himmelska paradiset kan inte baseras på förälskelse. Det kan endast baseras på verklig allkärlek. Men allkärlek kan endast utlösas av en organstruktur som inte hämmar sympatin för väsendets eget kön. För att allkärleken ska kunna komma till verklig fundamental utlösning måste en utjämning ske av han- och honkönstillståndet. Kvinnans maskulina pol måste bli jämbördig med hennes feminina pol, liksom mannens feminina pol måste bli jämbördig med hans maskulina pol, så att väsendena därigenom kan bli lika. Båda parterna kommer därefter att vara utrustade med vaket dagsmedvetande i såväl den maskulina som den feminina principen, som de då har i harmoniskt framträdande, så att de kan utlösa sexuell kontakt med vem som helst. Här är det inte någon nödvändighet eller betingelse att det ska finnas hanköns- eller honkönsstrukturer i åtskilda särmanifestationer. Här är inte kärleken en kroppslig fortplantningsakt, utan en värmande upplevelse av att parterna ömsesidigt och andligen besätter varandra med sitt innersta, intimaste eller heligaste liv, sin tanke och själ. Här betingas inte livslyckan och kärlekshandlingen av en yttre könsbetoning, av familje- eller etniska förhållanden eller social ställning, utan det är enbart en gudomlig igenkännande- och sammansmältningsprocess av väsendenas inbördes gudomliga släktskap.

Föregående

Nästa