Martinus: Livets Bog, del 5, st 1890

1890. Ett väsen som nått förbi den dräpande principens kulminerande medvetandesfär, kan omöjligt trivas i den så länge det inte har ett intellektuellt eller absolut vetande bakom sig och inte kan stödja sig på en skara likasinnade väsen. Denna hos massorna ännu framträdande dräpande, fysiska och psykiska krigsmentalitet skulle vara så överlägsen och verka så suggererande på den, som vi senare ska se, mycket ensamma, mogna I-människan, att hon skulle komma att tvivla på sitt eget psykes speciella struktur. Hon skulle inte kunna övervinna detta tvivel. Allmänhetens mentala inställning skulle verka som en väldig suggestion. Den ensamma gestalten skulle ovillkorligen komma att tro om sig själv eller sitt psyke, att detta var abnormt, medan massornas inställning eller uppfattning måste vara den normala. Denna suggestion från massorna skulle därmed tillintetgöra väsendets lust att leva, eftersom den skulle betyda att väsendet fick leva i tankebanor och levnadsvanor som det för länge sedan hade levt ut och därför måste känna en kulminerande leda vid. Men lyckligtvis råder det ordning i världsstrukturen. I Guds rike kan det inte försiggå något som verkligen är onyttigt. Väsendena kan inte hållas nere i ett helvete som de inte har något som helst gemensamt med eller har någon dragning till, och vars konsekvenser de för länge sedan har lev ut i sitt medvetande. Väsen som vuxit upp till livsbetingelser som jorden inte kan erbjuda, kan inte längre inkarnera i dess sfär. Det levande väsendet kan endast dras till sfärer som har betingelser för dess vidare utveckling. Därför måste den framskridna I-människans inkarnation på jorden upphöra i och med att hon vuxit förbi den dräpande livsprincipen och tillägnat sig den fullkomliga humana tendensen.

Föregående

Nästa