1891. Till denna I-människans döende möjlighet att fortsätta sin inkarnation i jordsfären bidrog i hög grad den omständigheten att hon skilde sig från alla andra eller allmänheten genom sin speciella mentalitet eller sitt medvetande, men även det förhållandet att hon befann sig så långt före allmänhetens utvecklingssteg, att hon var en av dess allra yttersta förposter uppåt mot det fullkomliga människoriket.Hon levde således inte tillsammans med, var inte omgiven av en tillfredsställande skara likasinnade väsen, såsom fallet är med den människa som just befinner sig på allmänhetens nivå.Nej, hon var så att säga helt ensam.Om vi säger att det bara fanns en I-människa på hundratusen andra människor, har vi därmed en symbolisk bild av förhållandet, även om detta inte ska uppfattas som något exakt matematiskt tal.Det finns i själva verket zoner där den färdiga I-människan är en så ensam gestalt, att det förekommer flera hundratusen andra mentala människotyper på varje I-människa.Men detta förändras ju i takt med att flocken växer till I-människans stadium.När allmänheten en gång har nått fram till detta utvecklingsstadium, kommer ju flocken huvudsakligen att bestå av I-människor.Då är I-människan inte längre en ensam gestalt, utan lever i stället bland miljoner likasinnade.Då blir det alltjämt primitiva och med inhumana tendenser framträdande väsendet, alltså den väsenstyp som i dag är det allmänt förekommande flockväsendet, i stället en ensam gestalt, eftersom det utgör ett av de sista väsendena i jordmänsklighetens eftertrupp på dess vandring ut ur den dräpande principens zon.
Tillbaka till startsidan
Föregående