Martinus: Livets Bog, del 5, st 1892

1892. När I-människan hade nått en viss mognad, måste hon som nämnts inkarnera på ett annat klot, som var så mycket högre utvecklat att livsmysteriets lösning eller den verkliga, eviga världsbilden där framstod som ett absolut konkret och allmängiltigt, vaket dagsmedvetet faktum, och där den stora födelsen förekom dagligen, liksom fysisk födelse är något alldagligt här på det jordiska planet. Här gled den mogna I-människan omedelbart in i tillägnandet av den andliga vetenskapens kosmiska analyser. Dessa blev till A-vetande, det vill säga till kunskap baserad på realistiska fakta. Därnäst blev de till daglig praxis, vilket är detsamma som B-vetande. Men genom denna dagliga praxis blev de till C-vetande, vilket åter är detsamma som självständig vanefunktion eller talang. Och med sitt sätt att vara, kulminerande i humanitet och kärlek till nästan, samt med sitt psyke och sin intellektualitet kulminerande i det högsta vetandet, var I-människans andliga och fysiska vibrationer av sådan art, att de kom på våglängd med universums grundton eller den absoluta kärleksenergin. Och i samma ögonblick som hennes psyke uppnådde kontakt med denna våglängd, inträffade den stora födelsen. Väsendet var nu inte längre ett "djur", utan människan som "Guds avbild". Hon skulle nu börja det verkliga, vakna livet, höjd över den kosmiska död som hon nu i årmiljoner hade vandrat igenom eller tillryggalagt. I-människan har därmed blivit till en "J-människa", vilket återigen betyder ett "kristusväsen". Hon är ett med Gudomen och därmed ett med vägen, sanningen och livet. Ett sådant väsen är nu besjälat av kosmiskt medvetande, det vill säga uppfyllt av "den heliga anden". Det har upplevt det som i Bibeln betecknas som "Kristi återkomst".

Föregående

Nästa