Martinus: Livets Bog, del 6, st 1969

1969. Det är detta tillstånd som har blivit fullkomligt hos det animaliska väsendet. Här kulminerar reinkarnationsprincipen. Här framträder den fullständiga reinkarnationen. Här är utbytet av organismer totalt. Här utlöser reinkarnationstalangen en självständig fysisk tillvaro och en självständig andlig tillvaro. I växtregionen är reinkarnationen, som vi alltså sett, endast partiell. Vad gäller utskiftningen av rot och stam, är den något som delvis ombesörjs av de yttre årskretsloppen, och delvis av en begynnande inre organisk talang för skapandet av den självständiga utskiftningen av organismen. Hos djur och människor, det vill säga de animaliska väsendena, sker reinkarnationen inte längre delvis. Här är det endast fråga om en total reinkarnation eller utskiftning av organismen. Väsendet lämnar helt den fysiska världen när det mister sin fysiska organism. Och dagsmedvetandemässigt lämnar det den andliga världen när det inkarnerar i den fysiska organismen. Först i de senare och högst utvecklade stadierna av sin inkarnation i den fysiska materien kan väsendet få andligt dagsmedvetande med sig in på det materiella eller fysiska planet. Det är detta som sker till fullkomlighet vid den stora födelsen eller invigningen. Men här befinner sig också reinkarnationsprincipen i förfall eller är i avtagande, i samma grad som det andliga dagsmedvetandet tränger in i den fysiska hjärnan. Och väsendets inkarnation eller framträdande i fysisk materia blir alltmer eterisk. Den fysiska organismen blir efter hand så genomsyrad av andliga materier, att reinkarnation i detta tillstånd sker genom vaken dagsmedveten viljeföring av väsendet självt. Det är denna form av reinkarnation som redan nu är under utveckling genom de så kallade materialisationsseanserna. Väsendet kommer alltså att kunna reinkarnera utanför de animaliska födslar eller däggdjursfödslar där kvinnan föder sina barn med smärta. Denna reinkarnation blir en gudomlig, vaken, hjärnmedveten upplevelse, varvid väsendet så att säga föds vuxet eller färdigt och inte behöver genomgå de drastiska repetitionerna i form av fostertillstånd i moderlivet och det efterföljande hjälplösa tillstånd i den fysiska världen som vi kallar barndom. Detta är det riktiga människorikets stora privilegium, att väsen här på det fysiska planet får uppleva himmelriket eller kulminationen av ljus på det materiella planet, liksom de i djurriket eller den dräpande principens regioner fått uppleva kulminationen av mörker. Vi ska senare återkomma till den del av Guds rike som således till fullkomlighet kommer att framträda på jordens kontinenter.

Föregående

Nästa