Martinus: Livets Bog, del 6, st 1976

1976. Vi börjar vår medvetna vandring i Guds rike på ett område som vi är särskilt förtrogna med. Vi befinner oss plötsligt i ett strålande solsken. Kring oss lyser och tindrar en värmande sommardag i hela sin prakt. Fåglarna sjunger sin jubelsång mot himlen. Över ängarna utbreder sig den fagraste blomstermatta. I strålande färger framträder här den mest geniala livskonst. Vi ser en värld i sin allra högsta manifestation av skapelse i solspektrumets sköna färger. En rikedom av balsamiska dofter uppfyller luften med psykiska vitaminer som blir till näring för själsregionen, eftersom de är upplivande moment för skapandet av ljus och välbefinnande i sinnet. Bortom blomsterrikets fagra färgocean skymtar vi mellan två höjder havets blå yta. Där i fjärran ser vi fartyg för full maskin eller fulla segel styra ut mot världshaven med människor, gods och guld. Ovanför våra huvuden ser vi en skinande silverfågel med sin dyrbara last av liv och värden ila med ännu större hastighet bort mot fjärran lufthamnar, till miljonstäder med främmande människor, folkslag och folk. Strax är den försvunnen, och dess brummande har avlösts av samma slags ljud från en liten insekt, som i lika energisk flykt ilar mot fjärran mål i ärenden som är lika viktiga inom detta lilla väsens livssfär. På ängen ligger korna dåsiga i solvärmen och idisslar. En fjäril fladdrar omkring i soldiset, medan en liten ödla tryggt ligger och solar sig på sandslänten i vår närhet. Runt om i markerna ser vi solbrända människor i arbete med markberedning, med sådd och skörd, som med tiden ska ge bröd åt många munnar. Vid kusten tumlar unga och gamla badande omkring i de blågröna vågorna för att samla krafter till arbetet under årets övriga månader på kontor, verkstäder och andra arbetsplatser. Allt är strålande liv. Och allting badar i ett flöde av kraft från livets stora källa. Allt vibrerar i värme och ljus och skänker liv och glädje.
Här står vi alltså inför en strålande sommardags kulmination av liv. Vi är ingalunda obekanta med denna syn. Det väsentliga i en sådan sommardags panorama har vi upplevt under många inkarnationer. Däremot är vi inte så förtrogna med att detta gudomliga ljusflöde är den begynnande späda förnimmelsen av Guds strålgloria eller den överjordiska atmosfär som alltid finns kring "livets tempel" eller det "Faderns hus", inom vilket vi alla får ta emot livsupplevelsen. I detta tempel blåser Gud in sin gudomliga ande i de levande väsendena och förvandlar därmed djuret till människa, till sin avbild. I sommardagens ljusflöde befinner vi oss i Guds mottagningsrum. Här möter den förlorade sonen åter sin himmelske Fader.

Föregående

Nästa