Martinus: Livets Bog, del 6, st 1977

1977. Vår värld seglar på sin eviga bana fram genom himlarymdens omätliga djup med utsikt mot vintergatornas tusenden och åter tusenden av solar, stjärnor, lysande dimmor, kometer och andra uppenbarelser på himlen. Vår vistelse och vårt framträdande i denna Guds värld är ingenting mindre än ett mirakel. Det väldiga panorama vi skådar in i är en värld av stormar och orkaner, manifesterade i virvelvindar, bundna i form av kretslopp. Kretsloppen åter är rörelsekombinationer, tillgängliga för sinnena i form av fasta, flytande, gasformiga och strålformiga materier. Vår värld seglar fram genom rymden med en hastighet av många kilometer i sekunden, och ändå tycker vi att den står stilla. Vi upplever granit och marmor, diamant och platina, och förnimmer dessa ämnen som fast materia. Och likafullt består de bara av lysande partiklar, mellan vilka avstånden är enormt stora i förhållande till partiklarnas storlek. Tomrummet mellan dessa partiklar är tusentals gånger större än partiklarna tillsammans. Men dessa partiklar utgör i förening med psykiska krafter de virvelstormar (kretsloppsrörelser), i kraft av vilka de kommer att utgöra det kontrastförhållande till våra sinnesorgan som vi förnimmer som fast eller förtätad materia. På samma sätt består partiklarna i sin tur av mikropartiklar i överdimensionerade tomrum i förhållande till partiklarnas storlek, och så fortsätter det. Dessa små partiklar är också virvelstormar eller kretslopp. Varje art av materia, hur fast den än kan synas vara, är således i sig själv eller i sin innersta analys inte något massivt, fast och ogenomträngligt område. Den är tvärtom till sin natur och i en viss förnimmelsedimension lika öppen och lätt att genomtränga som en värld av luft, ja, ännu lättare. Den är faktiskt en värld av tomrum. Det fastaste ämne, den hårdaste granit, det hårdaste mineral, är alltså lika öppet och lättgenomträngligt som vårt makrokosmos eller världsallt med alla dess solar och vintergator, stjärnor och planeter. Att tro att de fasta ämnena i sin innersta analys verkligen är fasta, är lika dåraktigt som det vore att tro att makrokosmos med sina omätliga tomrumsområden är fast och ogenomträngligt som det hårdaste mineral.

Föregående

Nästa