Martinus: Livets Bog, del 6, st 1979

1979. Då tomrum materiemässigt sett är detsamma som "intet", hur kan det då av detta "intet" uppstå påtagliga realiteter eller fakta? Av absolut "intet" kan omöjligt uppstå "något", lika lite som "något" kan bli till absolut "intet". Det är därför vi har kunnat konstatera, att alla de skapade företeelserna alls inte utgör det faktum eller den verklighet som de utgör för sinnena, eftersom vi kan föra dem tillbaka till att vara "tomrum". Detta "tomrum" kan således inte utgöra något absolut "intet". Vi blir därför nödsakade att här betrakta detta "tomrum" såsom "något som är". Dess framträdande som "tomrum" beror alltså enbart på att det är absolut otillgängligt för förnimmelse. Detta "något som är" känner vi redan till från tidigare analyser som själva livets fasta punkt, nämligen som det eviga jagelement som upplevs som den regerande mittpunktsförnimmelsen i varje levande väsen. Då detta jagelement i sig självt är utan analys, eftersom det existerar före det skapade och existerar efter det skapade, kan det inte vara identiskt med det skapade. Vi ser däremot att alla ting utgår från detta och återvänder till detta. Det framträder här alltså som alla skapade företeelsers upphov och fundament. Detta jag, förenat med den från det självt utgående rörelsen, vilken genom sinnena upplevs som skapelse, som återigen är detsamma som manifestation och upplevelse, känner vi som "det levande väsendet". Det som upplever och manifesterar sig genom det levande väsendets organism, alltså den verkliga väsenskärnan, är helt otillgängligt för sinnesförnimmelse. Det vi ser av det levande väsendet är alltså dess organism och övriga yttringar i form av manifestationer eller skapelser. Men då alla dessa manifestationer eller skapelser är illusoriska, eftersom de kan plockas isär till tomrum, kan de således omöjligt vara uttryck för det verkligt primära eller levande i väsendet, utan är i stället bara yttringar genom vilka detta levande väsen ger sig till känna.

Föregående

Nästa