Martinus: Livets Bog, del 6, st 1981

1981. Endast tankar har ålder, tid och rum, men upphovet till tankarna, det vill säga "tänkaren", är alltså höjd över tid och rum, i och med att tanken eller tiden och rummet har skapats av honom. Han måste därför existera på ett plan som i sig självt inte har något som helst med tid och rum att göra. Ett sådant plan ser vi bli till där tid och rum tonar bort i form av evighet och oändlighet. Denna evighet och oändlighet uppenbarar sig för oss överallt och i alla ting, såväl i mikrokosmos som i makrokosmos. Där oändligheten börjar, finns ingenting annat kvar än analysen "något som är". Då det inte finns en enda skapad företeelse som inte kan delas upp i två hälfter, och då det inte heller finns någon hälft som inte i sin tur kan delas upp i två hälfter osv., varför vi alltså aldrig kan få denna princip att upphöra, så kommer vi här raka vägen in i oändligheten. När till exempel en ärta mäter fem millimeter i diameter och solens diameter är miljarder gånger så stor, säger vi att solen är mycket större än ärtan. Men då ärtan kan delas i två hälfter och varje hälft återigen kan delas i två hälfter osv. i det oändliga, eftersom vi aldrig kan komma till en så liten hälft att den inte går att dela i ytterligare hälfter, så kommer vi här till oändligheten. Då solen på samma sätt också är oändlig i sin delning, är dess storlek också oändlig. Ärtans storlek är således som solens, och solens storlek är som ärtans. Vad betyder då ärtans fem millimeter och solens miljardstorlek i förhållande till detta? Ja, är inte båda storlekarna enbart illusion, på samma sätt som de inbördes storleksförhållandena i ett fysiskt förnimmelsefälts detaljer är illusion som grundar sig på perspektivprincipen? Detaljer långt borta i ett förnimmelsefälts periferi framträder ju i miniatyr i förhållande till detaljerna i samma förnimmelsefälts centrum. Detaljerna i centrum – även om de kanske är mindre än detaljerna i periferin – verkar dock vara långt större än dessa. I en fysisk sinnesbild är det inte tingens verkliga storlek som är den förhärskande, utan i stället den storlek som skapas av perspektivprincipen. För att ett ting ska kunna förnimmas, måste det vara underordnat denna princip. Alla storleksbegrepp, alla förnimmelsedetaljer, upplöses således i kosmisk mening i oändligheten. Då varje storlek i sig rymmer oändligheten, har tinget i verkligheten ingen storlek. Men ett ting som ingen storlek har men ändå existerar, kan endast utgöra "något som är", vilket återigen innebär att vi här kommer till jagets analys som den sista orsaken eller det absolut verkliga "något" bakom den tids- och rumsdimensionella världen. Oändligheten eller evigheten är således identisk med jaget, eftersom den har exakt samma analys. Varje levande väsen blir alltså identiskt med oändligheten och evigheten. Det utgör därmed "ett evigt existerande något". Tänk, vilket gudomligt, faderligt mottagande som gudasonen bestås här i förrummet till Faderns hus. Efter att gudasonen kommit in i detta gudomliga mottagningsrums underbara atmosfär i form av sommardagens strålflöde eller den fysiska världens ljussida, blir han här mottagen med ett gudomligt mentalt ljusflöde, i kraft av vilket han upplever sin egen odödlighet och sitt framträdande som tidens och rummets herre.

Föregående

Nästa