Martinus: Livets Bog, del 6, st 1988

1988. Sedan väsendet tillägnat sig den andliga vetenskapen som "A-vetande" (teoretiskt vetande) och den blivit till "B-vetande" (vaken dagsmedveten, viljemässig praktisering), blir den därefter till "C-vetande", vilket är detsamma som automatfunktion eller att praktisera en vana. Metoder eller sådant som man dagligen praktiserar eller utövar i en ständigt fortsättande följd, blir slutligen till en självständig manifestation, som fungerar utan att man behöver vara vaket dagsmedveten i den. Det ständigt fortsatta utövandet av manifestationen utvecklar efter hand ett självständigt centrum eller organ i hjärn- och nervregionen. Det är detta organ som blir till en talangkärna som slår rot i väsendets ödeselement i övermedvetandet. När detta organ eller denna talangkärna blivit tillräckligt utvecklad, övertar den ledningen av manifestationen i fråga, så att väsendet till följd härav kan göra sina tankar fria från och oavhängiga av denna manifestation – kan tänka på andra ting. Det är detta förhållande som skapat ordspråket: "Övning gör mästaren." När ett litet barn börjar lära sig gå, ser vi att det absolut måste ha hela sitt medvetande koncentrerat på detta fält. När det så småningom lärt sig gå och denna förmåga blivit till vanefunktion, är tankarna inte längre bundna vid denna funktion. På så vis kan vi alla gå och tala med varandra utan att vi behöver ägna själva gåendet någon tanke. När en viss manifestation blivit till rutin, har den blivit en bisak i den vakna dagsmedvetandefunktionen, i och med att den då har fått ett självständigt undermedvetandecentrum och kan arbeta mer eller mindre automatiskt eller självständigt. När visdomen alltså har blivit till automatfunktion i det dagliga livet, och väsendet därför inte har något mörker att kämpa emot eller något att övervinna i sin natur, och detta väsen således har blivit till en människa som till punkt och pricka uppfyller lagen om kärlek till nästan eller principen "att älska sin nästa som sig själv" såsom ett självklart och naturligt sätt att vara, då är hon färdig med djurriket. Då har hon kommit igenom såväl "förgården" som "den inre förgården" och "det heliga", och har nu trätt in i "det allra heligaste" i Guds tabernakel eller livets tempel. Då har hon blivit en verklig "överstepräst" eller ett kristusväsen som har tillträde till livstemplets "allra heligaste". Det är denna väsendets fullkomning som utlöses i form av "den stora födelsen" eller invigningen. Vi vet att väsendets här beskrivna väg från "förgården" till "det allra heligaste" befordras av "den högsta elden" genom de två sexuella polernas konstellation i det levande väsendet. Med detta sitt tillträde till livstemplets allra heligaste har väsendet, som nämnts, blivit en "överstepräst", vilket återigen är vad som i själva verket ligger till grund för det som döljer sig under begreppet "konung".

Föregående

Nästa