Martinus: Livets Bog, del 6, st 1989

1989. I våra dagar känner man endast till begreppet "kung" som benämning på ett ärftligt statsämbete, ja, emellanåt bara som ett objekt för ett politiskt parti, en viss politisk riktning, till vilken det existerar flera konkurrerande partier. Att kungavärdigheten i dag bara är att betrakta som en ruin, ja, som ett nästan utplånat spår eller en skugga av något stort och orubbligt i den gudomliga ledningen av mänsklighetens utveckling, något som en gång var påtaglig verklighet, detta framstår lätt som ett faktum när man ser att kungaämbetet inte är annorlunda eller större än att det kan gå i arv från far till son, såsom ett dött föremål, en förmögenhet, en egendom eller liknande. Tillträdet till kungatronen betingas enbart av något i kosmiskt avseende så helt intetsägande som att man är son till en kung, eller enbart släkt med en kung, oberoende av vilken grad av intellekt eller andliga förmågor man äger. Finns det inte exempel på att krönta huvuden varit mycket lite begåvade, ja, till och med varit urspårade individer och behäftade med sadistiska böjelser? Sådana tillstånd är mycket misskrediterande för en "överstepräst", alltså en verklig konung, som skulle vara folkets gudomliga vägledare och beskyddare och i kraft av sina egna kvalifikationer som invigt väsen vara mellanledet mellan Gud och människor. Detta betyder alltså: ett väsen, hos vilket det uppträdande som dess folk skulle utvecklas till, sedan länge har blivit till "C-vetande".

Föregående

Nästa