Martinus: Livets Bog, del 6, st 2008

2008. Det är alltså uteslutande förvandlingen av sättet att vara, från varje form av själviskhet till varje form av osjälviskhet, som är vägen till ljuset, vägen till invigningen. Att gå i kloster, att överge människorna för att ständigt leva i ensamhet och enbart passa och vårda sig själv såväl andligt som materiellt eller fysiskt, kan inte i något enda fall vara uttryck för ren osjälviskhet. Och någon träning eller utveckling i osjälviskhet kan en sådan enslings- eller eremittillvaro inte bli, eftersom man då har flytt från dem man skulle vänja sig vid att tjäna eller leva för. Man kan här bara tränas i att passa och vårda sig själv. Psykiska experiment, klärvoajans, mediala förmågor, pendelsvängningar etc., är inte produkter av en utvecklad moral. Sådana psykiska förmågor tillhör tvärtom en utvecklingsepok som nutidens kulturmänniskor för länge sedan vuxit ifrån och därför endast har kvar som energilösa rudiment. Att träna upp sådana förmågor, är i verkligheten en tillbakagång och kan endast låta sig göras i mycket liten omfattning och på bekostnad av andra och för väsendets nuvarande utvecklingsstadium nödvändiga förmågor och anlag. Hos de verkligen moraliskt långt framskridna människorna förekommer detta slags begär så att säga aldrig. Man kan alltså mycket väl äga dessa förmågor och ändå vara i högsta grad omoralisk eller i humant avseende mycket primitiv. I annat fall skulle det inte finnas något som hette "svart magi". Man kan överträda lagen om kärlek till nästan likaväl med sina psykiska som med sina rent fysiska förmågor. De nämnda psykiska förmågorna har alltså inte något särskilt med moral att göra och kan därför inte vara stimulerande eller befordrande för de realiteter eller företeelser som utgör väsendenas direkta passage eller vandring på vägen mot ljuset. De är tvärtom i högre eller lägre grad stenar på denna väg mot ljuset.

Föregående

Nästa