2135. För att kunna bli den fullkomliga människan, Guds avbild, måste människan med nödvändighet genomleva en epok, där hon kan lära känna själslivet i sin organisms mikrovärld. Hon måste alltså lära sig förstå att denna organism inte bara utgör en animalisk maskin, utan också utgör ett världsallt, befolkat av myriader av mikroväsen, och att vart och ett av dessa har ett själsliv som organismens upphov har ett medansvar för. Och liksom människans själsliv i stor utsträckning påverkas och formas av den yttre naturen, så formas även mikroväsendenas själsliv av det som för dem bildar en yttre natur. Medan den yttre naturen för organismens upphov är vår vanliga kända natur med dess utlösningar av köld och värme, storm och stiltje, dag och natt, torka och väta samt katastrofer såsom jordskalv, översvämningar, åska, blixtar osv., så är mikroväsendena i en organism principiellt också underställda en omgivande natur som för dessa väsen kan utlösa såväl välbefinnande som katastrofer. Denna mikroväsendenas yttre natur och dess krafter känner den oinvigda människan ännu bara till som sitt eget inre, sina kroppsliga, organiska funktioner. Hon uppfattar inte denna sin inre struktur som ett världsallt eller universum för levande, tänkande väsen. Att hon själv är en försyn eller gudom i detta universum, och att hennes "ande över vattnet" här är den högsta maktfaktorn som kan skapa såväl en strålande välsignelserik ljustillvaro som ett livsödeläggande ragnarök eller helvete för hennes mikroväsen, är en sanning eller visdom som först nu ska bli till verklighet på hennes väg mot ljuset eller fullkomningen.