2137. Detta mellankosmiska öde täcker således bara en viss del av det levande väsendets ödesområde. Väsendet lever inte enbart i mellankosmos, även om detta kosmos är det primära i dess nuvarande förnimmelseområde. Fundamentet för dess fysiska organism är mikrokosmos. Men detta kosmos utgör i sin tur ett mellankosmos och därmed ett universum för myriader av många olikartade mikroväsen. Utan dessa väsen skulle organismen vara en omöjlighet, liksom den också skulle vara en omöjlighet om den inte hade tagits i besittning av anden eller psyket hos det levande väsen som är dess upphov. Vi får här ett första intryck av att det levande väsendets ande inte är identisk med den fysiska organismen, utan i stället är en energi eller kraft, med vilken denna organism kan överstrålas eller besättas. Det är denna ande eller kraft som organismens upphov upplever som sitt medvetande, sitt tänkande och sin viljeföring. Och med denna kraft kan det behärska de livsområden som dess organism utgör för mikroväsendena i dess inre. I förening med dessa små väsens eget livsbegär och egen kraft kan väsendet bygga upp och vidmakthålla sin organism på ett sådant sätt, att den normalt är till glädje och välsignelse som ett livsupplevelseredskap för väsendet självt och som ett livsviktigt universum eller världsallt för mikroväsendena. Utan denna gudomliga och eviga anordning i världsstrukturen skulle all manifestation och livsupplevelse vara en total omöjlighet. Här börjar vi kunna se att det levande väsendet, i kraft av att det med sin ande eller sitt psyke överstrålar eller besätter sin organisms mikroliv till ömsesidigt gagn för uppfyllandet av de för båda parter nödvändiga livsbetingelserna, är en försyn eller gudom i det universum eller världsallt som dess organism utgör för dess mikroliv. Då allt medvetandeliv är underkastat utveckling och inveckling, kan organismens upphovs tillvaro som försyn eller gudom i det universum som dess organism utgör för dess mikroväsen inte heller undgå att vara underkastad denna utveckling och inveckling. Liksom målet för utvecklingen i mellankosmos var att få väsendet att i sin kärleksmanifestation till människor, djur och växter bli ett med Gud, så är det även utvecklingens mål att i väsendets förhållande till mikroväsendena i dess organism göra det till ett med Gud i dess framträdande som gudom eller försyn för dessa väsen. Utan att nå detta mål, kan väsendet aldrig någonsin bli immunt mot organiska eller kroppsliga sjukdomar och lidanden, hur kärleksfullt det än är mot sina medväsen i mellankosmos.