2140. Kosmiska glimtar utgör således förstadiet till den stora födelsen och det permanenta kosmiska medvetandet. Väsen med kosmiska glimtar är alltså inte färdiga väsen. De har alltjämt i högre eller lägre grad ofärdiga eller ofullkomliga sidor i sitt psyke. Och där ett väsen är ofullkomligt, kan det inte uppfylla kärlekslagen. Och där kärlekslagen inte blir uppfylld, där blir väsendets öde slutligen mer eller mindre olyckligt. De ofullkomliga eller outvecklade sidorna kommer ofrånkomligen att göra sig gällande och föra väsendet nedåt i dessa områdens mörker. Det är dessa ofärdiga sidor eller naturer i väsendet som vi känner till under beteckningen "tröskelns väktare". Men i mörka stunder kommer minnet av ljusupplevelsen eller den kosmiska glimten ständigt att verka upplivande. Och väsendet kan aldrig glömma det gudomliga ögonblick då det vaket, fysiskt medvetet upplevde Guds närhet.
      Dessa ofärdiga sidor måste övervinnas innan väsendet åter kan hoppas på att få en ny kosmisk glimt, och så fortsätter det till dess att väsendet inte längre har några "tröskelns väktare" som kan hindra dess tillvaro i ljuset. Även om väsendet redan har de humana anlagen eller sinnet för kärlek till nästan så mycket utvecklat, att detta i hög grad gör sig gällande mot människor, djur och växter eller de mellankosmiska livsformerna, så finns det alltjämt ett stort område i tillvaron, där det också kan möta "tröskelns väktare". Detta område är dess eget mikrokosmos, vilket i synnerhet betyder: mikrolivsformerna i dess fysiska kropp. Dessa mikrolivsformer berörs i hög grad av väsendets tankeliv, näring och hygien. Utvecklingens närmaste mål är därför att föra de jordiska människorna fram till ett livstillstånd, där dråpprincipen även på detta område blivit totalt överflödig i deras tillvaro. Vi ska därför nu övergå till att belysa mikrokosmos, som av allmänheten huvudsakligen betraktas som ett materieområde, även om man i någon mån förstår att denna materia är levande.