2399. På ett visst stadium i utvecklingen betecknas mörkrets väsen som "onda" väsen. Och här är vi vid kärnpunkten i allt existerande mentalt mörker som råder mellan de jordiska människorna. De tror att deras medmänniskor är "onda" när dessa handlar utifrån mentalt mörker, liksom de uppfattar medväsendena som "goda" när de handlar utifrån mentalt ljus. För varje forskare eller varje människa som vill tillägna sig det rätta sättet att vara och komma ut ur övertrons förbannelse, är det absolut ett huvudvillkor att här sätta sig in i varför väsendena handlar utifrån mörkrets mentalitet, eller utifrån ljusets mentalitet. När man tror att en människa är ond, beror det på det stora misstag man gör när man tror att detta att vara "ond" eller "god" endast är en viljeakt. Om väsendenas sätt att vara vore något så enkelt, skulle det vara en lätt sak att vara god. Då kunde alla tvingas med makt att vara goda. Och det är vad man menar sig kunna uppnå med allt som hör samman med begreppen straff, hämnd och upptuktelse. Man tror sig härmed kunna vänja de så kallade "förbrytarna" av med att vara "förbrytare", det vill säga vänja dem av med att vara "onda människor". Men man har ännu aldrig sett att straff, hämnd och förföljelse kunnat förvandla något väsen så att det därigenom förflyttat sig från ett lägre till ett högre utvecklingssteg. Med straff och överlägsen makt kan man naturligtvis tvinga en människa att avstå från sina eventuella dödsbringande handlingar, men det sker inte med detta väsens fria vilja. Straff och tvång kan således bara åstadkomma ett slags dressyr, liksom man genom våld och makt kan tvinga djur till vissa handlingar. Varken människorna eller djuren lyfts därigenom från sitt normala utvecklingssteg upp till ett högre steg. Därför är också det nu rådande straffsystemet helt felaktigt.