2412. När vi nu har kommit fram till grundorsaken till alla krig och all ofred och åtföljande olyckliga öden, så är vi i stånd att teoretiskt begränsa denna hittills helt dominerande döds- och lidandebefordrande övertro att de levande väsen som vi lärt känna som fundamentet för Guds medvetande, manifestation och livsupplevelse, alltså som Guds förnimmelse- och manifestationsredskap, är "förbrytare", är verkligt djävulsbesatta onda väsen i absolut eller kosmisk mening. Vi vet genom våra kosmiska analyser att något verkligt absolut "ont" inte finns i universum. Det är riktigt att det i världen finns två slags uppträdanden: ett som vi kallar "ont" och ett som vi kallar "gott". Men vi vet också att om det ena av dessa inte existerade, skulle det andra omöjligt kunna förnimmas. Om det inte fanns något mörker, skulle vi inte kunna förnimma ljuset, och fanns det inget ljus, så skulle vi inte kunna förnimma mörkret. Allt som vi känner till, känner vi endast till på grund av dess motsats eller kontrast. Därför måste vi lära oss att se på det så kallade "onda" såsom det är, och inte såsom det inte är eller såsom det på grund av vår okunnighet anses vara. Eftersom det så kallade "onda" är en livsbetingelse för vidmakthållandet av väsendets eviga livsupplevelseförmåga, måste det redan av denna orsak betecknas som något "gott", även om det är ett "obehagligt gott" i förhållande till det så kallade "goda". Båda realiteterna är skapade företeelser. De kan därför i förhållande till sin skapare, det levande väsendet som är höjt över all materia, endast utgöra underordnat material för detta väsens skapande och upplevande av sitt eviga liv och därmed av tiden och rummet, vars suveräna upphov och herre det således därmed också är.