2416. Ser vi på denna långvariga växelverkan mellan det levande väsendet och dess omgivning i den fysiska världen, finner vi hur den från sin svaga och primitiva början och fram till den färdiga människan – Guds avbild eller den gudsmedvetna människan – växte fram till en kulminerande, dramatisk epok där väsendena måste dräpa för att leva, vilket innebär att de måste förgöra varandras fysiska organismer eller kroppar, alltså redskapen för sin fysiska livsupplevelse. Ja, dessa redskap blev rent av till livsbetingande föda för andra väsen. Då väsendet efter förlusten av sitt fysiska redskap inte kunde manifestera sig eller ge sig till känna på det fysiska tillvaroplanet, och då väsendena i vaket fysiskt tillstånd inte var medvetna på det psykiska eller andliga planet, uppstod den övertron att väsendena vid förlusten av sin fysiska organism dog eller utplånades från de levandes skara. De existerade helt enkelt inte längre. Därför kom denna dramatiska händelse i sin värsta utformning att heta: död, mord och dråp.