2508. Hos djuren och de mycket primitiva människorna finns en medfödd antipati mot det abnorma. Hos djuren leder denna antipati ända till dråp av de abnorma väsendena inom rasen eller arten. Från naturens sida är denna dråptendens snarast ett skydd, eftersom det abnorma djuret har mycket svårt att klara sig. Om till exempel en flyttfågel fått en vinge skadad och inte kan flyga och därför inte kan följa med flocken till de trakter där den kan klara livet, skulle den ju gå en plågsam död till mötes i vinterns köld och frost. Det är därför så att säga mer humant att djuret i stället snabbt avlivas av sina medväsen. Djuren kan ju inte hjälpa sina olyckliga medväsen på något annat sätt. Hos primitiva och utpräglat enpoliga människor ligger denna medfödda djuriska antipati mot abnorma eller förment abnorma rasfränder ännu starkt i blodet, i synnerhet när det rör sig om väsen, hos vilka den begynnande nya sympatiförmågan gör sig gällande. Denna primitiva, djuriska antipati ligger alltså mycket djupt i själen. Och människan måste ha hunnit mycket långt i human utveckling för att inte känna denna antipati mot medmänniskor, hos vilka den nya sympatin eller begynnande verkliga, organiska kärleken till nästan kommer till uttryck. De primitiva väsendena kan, som nämnts, i sitt oförstånd endast uppfatta den nya sympatins väsen som abnorma, eller i värsta fall som urspårade. Och det är från de inhumana och ovetande människorna som den värsta kritiken eller förföljelsen utlöses mot de begynnande dubbelpoliga väsendena. Men på grund av deras totala okunnighet i fråga om problemet "dubbelpolighet" kan således deras eventuella kritik eller förföljelse enbart vara baserad på deras okunnighet och missuppfattning, och saknar alltså helt rotfäste i absolut verkliga och orubbliga fakta. Inför detta motstånd kan det därför för de begynnande dubbelpoliga väsendena vara gott att veta, varför dessa människor utlöser denna förföljelse eller detta motstånd. Det är således lätt att se att där detta förekommer, är det liksom allt annat "ont" i världen utlöst av en total okunnighet. Och dess upphov saknar således helt auktoritet på fältet i fråga och kommer därför till korta, i synnerhet när det börjar få uppleva förvandlingen av sina egna sympatianlag. Naturens eller Guds skapelse av människan till sin avbild har alltså oundvikligen sin gång, helt oberoende av hur mycket okunniga och kärlekslösa människor än kan utlösa av förargelse, förföljelse eller motstånd. Den i dag så stillsamt begynnande absoluta, organiska kärleken till nästan i vissa människor kommer ovillkorligen att erövra hela mänskligheten. Och då kommer Kristi rike (det fullkomliga människoriket) att höra till "denna världen".