2513. När vi på så vis skärskådar det jordmänskliga parnings- eller äktenskapstillståndet, ser vi att det i stabilitet knappast kan mäta sig med djurens. Djuren lever uteslutande för sitt parningstillstånd och beskyddet av avkomman. De lever således i det fullkomliga och lyckliga äktenskapet. Här är parningstillståndet absolut renodlat. Här är "de lyckliga äktenskapens zon". Varför är detsamma inte fallet med människorna? Det är riktigt att skalder och författare i årtusenden har tävlat om att förhärliga detta parningstillstånd i lovsånger, skådespel och på sistone även film. Och om man endast kände till det jordmänskliga äktenskapstillståndet genom dessa företeelser, den härlighet, lycka och salighet som det här görs identiskt med, så måste man tro att man verkligen befann sig i paradiset och inte i domedagens eller "de olyckliga äktenskapens" kalla sfär. Varför blir människorna lättsinniga, trolösa, osanna och instabila i sitt äktenskapliga samliv eller parningstillstånd i situationer där djuren är i högsta grad trofasta? Djuren uppfyller verkligen den moral som människorna har satt upp som modell eller rättesnöre för sitt eget uppträdande. Djuren är trofasta och stabila i sitt parningsliv, medan människorna i stor utsträckning till och med visar prov på en total ovilja mot att stå för följderna av sina sexuella eller könsliga tillfredsställelser. I många fall talar de föraktfullt om de allvarliga följder som en sådan hänsynslös drift kan skapa. De prisger hänsynslöst sin egen avkomma åt ett ovisst öde i föräldralöshet och sviker i total likgiltighet sin sexuella partner, helt bortsett från utlösningen av den sexuella tillfredsställelse som de på så vis ansvarslöst önskar hänge sig åt eller skaffa sig själva. Vem är det som här uppfyller Guds stora bud: "Därför lämnar en man sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett"? Är det inte det monogamt inriktade djuret som just håller denna äktenskapslag i långt högre grad än människan? Trots att människorna genom religionerna och världsåterlösningen har fått denna lag skapad som högsta äktenskapliga moralföreskrift för sitt eget uppträdande – och i denna lag är naturligtvis också kvinnan påbjuden att hålla sig till sin man och lyda honom – så är det väl just förmågan att hålla denna lag, det verkliga äktenskapets grundlag, som utgör något av det mest degenererande hos människorna.