2514. Eftersom djuren inte har kunnat tillägna sig sitt äktenskapliga beteende eller sin parningsmoral genom religion eller vägledning, kan de endast ha det som något medfött. Dessa väsen uppfyller det därför som något helt naturligt – inte för att de är rädda för att "synda", utan enbart för att deras instinktförmåga automatiskt leder denna deras sexuella drift och detta parningstillstånd, liksom deras instinkt även på de andra viktigaste livsfälten leder deras beteende. Har då inte människorna samma instinkt? Och varför leder inte en sådan instinkt människorna till ett iakttagande av äktenskapsmoralen eller parningslagen på samma sätt som den gör hos djuren? Svaret här är att även människorna till en viss grad har denna instinktförmåga. Och det är just den som styr väsendenas dragning till det motsatta könet och befordrar den mentala process som vi kallar "förälskelse", och därmed skapar lust till äktenskap eller samliv med ett väsen av motsatt kön. Den befordrar också sympatin för avkomman och lusten att beskydda den. Det är också instinktförmågan som skapar den tidigare omtalade antipati som väsendena känner mot abnorma eller förment abnorma väsen, och här i detta fall antipati mot väsen som visar en utpräglad sympati inte enbart för väsen av det motsatta könet, utan också för väsen av det egna könet. Och där denna instinkt på det äktenskapliga eller parningsmässiga området ännu inte är degenererad, finner man alltjämt äktenskap, i vilka båda parterna är utomordentligt trofasta och lyckliga och hyser stor kärlek till avkomman. Här har det aldrig varit och kan aldrig bli tal om någon otrohet eller längtan efter skilsmässa, längtan efter att söka parningsförbindelse med någon främmande sexuell partner. Ja, här finns det äktenskap, vars kontrahenter rent av har varit gifta med varandra under flera inkarnationer eller liv. Så väldig har den ömsesidiga instinktmässigt framkallade sympatin eller förälskelsen varit, att den kunnat få två väsen att hålla ihop under flera livs inte alltid lätta förhållanden.