Martinus: Livets Bog, del 7, st 2519, punkt 0

2519. Väsendenas ödessituation är uteslutande en fråga om orsak och verkan. Människan har fri vilja att operera med denna orsak och verkankedja. Hon kan skapa orsaker, vars verkningar blir till total olycka för henne själv, till och med i flera liv. Och hon kan med sitt sätt att vara skapa orsaker som återvänder med verkningar som blir till glädje och välsignelse för henne själv, likaså genom flera liv. Det står henne alltså absolut fritt att göra vad hon vill. Hon kan göra gott och hon kan göra ont. Båda dessa slag av manifestationer står till den icke färdiga människans förfogande. Hon kan här välja vad hon vill. Om det inte vore på det viset, skulle väsendet aldrig någonsin kunna lära sig vad som verkligen är ont och vad som verkligen är gott. Hur skulle kemisterna kunna lära känna ämnena, om de inte fick experimentera med dem? Hur skulle de levande väsendena någonsin kunna bli experter på att göra det goda, bli till människan som Guds avbild, om de inte fick genomgå en livsepok, i vilken de har fri tillgång till båda de nämnda manifestationsarterna och därmed kan få en verklig kännedom om det goda såsom utgörande det primära, och det onda såsom utgörande det sekundära sättet att vara – det goda såsom själva livsupplevelsens kulmination i vetande, i ljus, kärlek, välbefinnande eller salighet, och det onda såsom själva livsupplevelsens fostertillstånd, representerande det ofärdiga, misstag, krig eller kulminationen i lidandets helvetesdomän? Mellan dessa två förhållningssätt befinner sig den jordiska människan. Det mörka sättet att vara, som framträder som "det djuriska" i människan, är just nu i kulmination, medan "det mänskliga" är i sin första, späda början. Detta är ett förhållande som omöjligt kan rubbas eller förändras, vare sig genom straff eller våld, vare sig genom diktatur eller frihet, vare sig genom religion eller sakrament, vare sig genom uppfostran eller skolgång, vare sig genom tal eller tystnad. Även om de humana av dessa företeelser är mycket viktiga och absolut nödvändiga, är de helt utan betydelse när det gäller själva mentalitetsförvandlingen från djur till människa. Här är kärlekens tillblivelse i väsendet det absolut enda som kan få det att avstå från alla dräpande tankearter och eventuella livsnedbrytande våldshandlingar mot sina medväsen eller sin nästa.

Föregående

Nästa