2523. Mänsklighetens vidare ledning mot det stora gudomliga målet – människan och människoriket skapade till Guds avbild, alltså den nämnda psykologiska förvandlingen av den icke färdiga jordiska människan till den totalt fullkomliga människan – befordras således av den genom domedagens mörker- och lidandeprocesser skapade erfarenhetsmassan. Denna erfarenhetsmassa åstadkommer den humana förmågan i människan, det vill säga förmågan att inte nännas göra det onda. Samtidigt som denna förmåga växer, växer också lusten eller längtan att vara god, och därmed mottagligheten för vägledning i ett verkligt gott och fullkomligt sätt att vara. Även om den humana förmågan växer och får människan att känna bortstötning från det onda, kan den inte ge människorna någon särskild teoretisk vägledning i vad som verkligen är ont och vad som verkligen är gott. Det finns så mycket som skenbart är gott, men som i verkligheten är ont, medan det också är mycket som skenbart är ont men som i verkligheten är gott. För att helt kunna avgöra vad som är ont och vad som är gott i den gudomliga världsplanen, måste man känna till denna plans huvudstruktur. Att tillägna sig kunskapen om denna plan genom självupplevelse och därmed få en absolut förstahandskunskap om den, låter sig endast göras genom kosmiskt medvetande. Kosmiskt medvetande åter är baserat på intuitionsförmågan, men denna förmåga börjar växa först sedan väsendet på grund av sin egen talang har blivit humant inställt. Denna talang uppkommer, som nämnts, genom väsendenas erfarenheter av lidande. I den mån som väsendena kommer igenom dessa erfarenheter, uppstår alltså den humana förmågan. Och väsendet börjar bli ett humant väsen.