2527. Här blir det ett faktum att fundamentet för väsendenas uppträdande inte är själva viljan, utan i stället det som påverkar och dikterar viljan. Det som således dikterar väsendets vilja och får det att vilja det ena eller det andra, är dess inre organiska struktur. Denna kan absolut inte förändras genom viljan. Om väsendet är ett djur, tjänar det ingenting till att det plötsligt vill vara en människa. Det måste fortsätta att vara djur till dess att dess organiska struktur genom utvecklingen har förvandlats så att den utlöser ett mänskligt uppträdande. Men denna förvandling från djur till människa sker enbart genom verkningarna av dess djuriska beteende. Detta beteende är i sin renodlade form mycket högdramatiskt, eftersom det hela tiden existerar i kraft av den dräpande principen, som är fundamentet för väsendets självbevarelsedrift. Att detta ofullkomliga beteende skapar motsvarande dräpande och lidandebefordrande verkningar, är självklart eftersom ödeslagen betingar att verkningarna av ett väsens uppträdande eller handlingar absolut kommer tillbaka till det självt. Det är uteslutande dessa verkningar som blir dess öde. Detta öde av lidande har djuret alltså därför att det saknar intellektualitet och kärlek.