Martinus: Livets Bog, del 7, st 2531, punkt 0

2531. Och då väsendena således befinner sig på stadier i denna utveckling, vad kan då vara mer naturligt och orubbligt än att de endast kan framträda i den struktur och organism och det sätt att vara som är högsta resultat av de erfarenheter och upplevelser de hittills har genomgått. Erfarenheter och åtföljande vetande som de inte har upplevt, kan de givetvis inte handla efter. Och som vi redan tidigare berört, kan de absolut inte ha gjort sig skyldiga till något som ska "straffas". Att hämnas och straffa, är alltså uttryck för ett kulminerande felaktigt uppträdande. Mot det icke färdiga väsendets djuriska eller livsfarliga anslag måste man naturligtvis skydda sig, liksom man skyddar sig mot vilda eller farliga djur, men ett sådant skydd får absolut inte vara ett resultat av vrede och hämndlystnad, utan bör vara ett resultat av den största förståelse av den verkliga situation som denna nästa just befinner sig i, och som gör att han absolut inte kan vara annorlunda. Nästans uppträdande kan naturligtvis endast yttra sig som de mer eller mindre behagliga eller obehagliga manifestationer som skapas av en vilja, vilken dikteras av de djuriska anlag som väsendet ännu inte övervunnit. De krafter som i väsendet har övertaget och är de absolut starkaste, måste naturligtvis diktera väsendets vilja. Vilka krafter skulle annars dominera i väsendet? Kan en fluga hejda en orkan? All världens fängelser är i dag fyllda med väsen som ska "straffas", ja, i värsta fall avrättas, därför att de ryckts med av krafter som de inte hade förmåga att stå emot. Därigenom kom de att skapa obehag för andra väsen som inte hade förstått att skydda sig mot sådana situationer. Men straffet borde ju inte drabba de väsen som rycktes med av orkanen, utan i stället de väsen som ropar på straff och död åt de andra, om det nu över huvud taget vore tal om en verklig bestraffningsprincip i världsalltets kosmiska struktur. Den verkliga moralförpliktelsen gentemot andra väsen är inte att hämnas och straffa, utan att på så human väg som möjligt skydda sig mot de djuriska angrepp som eventuellt manifesteras eller yttrar sig genom nästan. Att väsendena måste handla som de gör, är självklart. Det enda som kan förändra väsendenas djuriska natur är polkonstellationens eviga rytm. Det är den som formar väsendets hela mentalitet eller psyke, så att det växelvis kulminerar i de mörka kontrasterna och i de ljusa kontrasterna.

Föregående

Nästa