2533. Men det är endast i människans allra första späda tillstånd, då hon ännu måste betraktas nästan som apmänniska, som hon utgör ett renodlat hanköns- eller honkönsväsen. Det är just genom den latenta polens begynnande framträdande som väsendet övergår från djur till människa. I takt med att denna latenta pol växer, det vill säga den feminina polen i hankönsväsendet och den maskulina polen i honkönsväsendet, blir dessa två väsen mer och mer förvandlade till "människor". Detta betyder naturligtvis inte att det är humaniteten eller kärleken som i första hand kommer att blomstra eller utvecklas, tvärtom. Det blir genom en växande intelligens som de djuriska förmågorna hos människan kan nå sitt högsta framträdande. Det är på grund av intelligensens utveckling som den mentalt sett växande människan snabbt blir djuret överlägsen, ja, blir dess herre, samtidigt som hon i stor utsträckning blir herre över materien och naturens krafter. Denna utveckling av intelligensen, utan motsvarande utveckling av humanitets- eller kärleksförmågan, gör som vi redan vet människomedvetandet till "djävulsmedvetande", och genom detta medvetandetillstånd kommer hon att kulminera i manifestationen av mörker. Men djävulsmedvetandets manifestation betyder ju att lidanden skapas för medväsendena. Verkningarna av dessa lidanden skapar ett motsvarande öde av lidande för väsendet självt. Lidandena åter utvecklar den humana förmågan. Och människan börjar därigenom kunna skilja mellan gott och ont. Det blir alltmer till automatfunktion för henne att göra det goda, varefter de djuriska tendenserna i motsvarande grad degenererar, så att väsendet till slut blir en renodlad människa, det vill säga "Guds avbild".