2541. Utifrån dessa renodlade han- och honkönsfunktioner, alltså det högre utvecklade djurets beteende, är vi i stånd att bedöma den jordiska människans psyke och sätt att vara. Vi ser att detta sätt att vara utlöser handlingar som i verkligheten inte alls hör ihop med det djuriska befruktnings- och parningstillståndet. Och ju mer utvecklad den jordiska människan är, desto större är det område av funktioner eller uppträdande som inte alls finns hos djuren. Och samtidigt blir det område som den jordiska människan har gemensamt med djuret, det vill säga parningsdriften, äktenskapstalangen, förälskelseförmågan, lusten eller hungern efter att ha barn, i motsvarande grad mindre. Detta område befinner sig alltså i avtagande, är degenererande, medan det nya området är i tilltagande, alltså det område som vi känner från tidigare analyser som det rent mänskliga och som hos djuren bara finns som ett frö. Då alltså detta parnings- eller äktenskapsmedvetande är degenererande och, som tidigare påpekats, blir till "de olyckliga äktenskapens zon", medan det nya tillståndet håller på att bryta fram i det jordmänskliga psyket, blir det här till faktisk verklighet att den jordiska människan befinner sig i en förvandlingsprocess. Att denna förvandlingsprocess i sig själv inte är någon urspårning eller abnormitet, blir uppenbart eftersom den gör sig gällande hos varje människa och blir alltmer påtaglig ju längre framskridet väsendet i fråga är. Det framstår som ett faktum för varje normal människa att hon har ett medvetandeområde som djuret förvisso bara har i frötillstånd. Människan är således otvivelaktigt ett djur under förvandling till människa.