2542. Den del av det mänskliga psyket som människorna känner bäst till, är den del som de ännu har kvar av det djuriska medvetandet, vilket alltså betyder: parningsprincipen eller det enpoliga könstillståndet. Ja, detta är ännu så starkt i jordmänniskans medvetande, att det utgör en livsbetingelse för hennes fortplantning och reinkarnation eller återfödelse. Det är då inte heller så märkligt att denna medvetandedel i jordmänniskan uppfattas som den ordinära eller normala. Den utgör alltjämt, även i sitt starkt degenererade tillstånd eller skick, livsfundamentet för den jordiska människans allmänna tillvaro. Det djuriska tillståndet, denna del som jordmänniskans medvetande representerar, är således "däggdjurets". Det är alltså inte denna del som gör att jordmänniskan har fått benämningen "människa". Den utlöser endast däggdjurets egenskaper. Dessa består, som vi tidigare nämnt, av avundsjuka, svartsjuka, missunnsamhet, hat och hämndgirighet och de åtföljande mörka konsekvenserna i det dagliga livet. De egenskaper som gett jordmänniskan benämningen "människa", är däremot intelligens, kunskap, humanitet, intuition och åtföljande, i motsvarande grad utvecklad skaparförmåga, kultur eller intellektuell och kärleksfull inställning till allt och alla, samt en degenererande enpolighet och en begynnande dubbelpolighet. "Djur" och "människa" är således den fundamentala analysen av den ännu inte färdiga, oinvigda eller kosmiskt ofödda jordmänniskan. Denna analys är i själva verket inte någon ny analys. Mänsklighetens största visa väsen i gamla tider kände den, vilket den förnämsta och mest talande symbolen härför, den urgamla gestalten "sfinxen" eller djurkroppen med människohuvud, vittnar om.