2545. Här ser vi alltså att karma- eller ödeslagen inte kan ändras. Även om ett väsen är omgivet av kärleksfulla medväsen, finns det således gränser för vad dessa kan uttrycka av sin kärlek gentemot en sådan till mörkt öde predestinerad människa. Det enda som kan leda en sådan människa fram till ett så ljust ödestillstånd, att hon kan bringas full hjälp eller fullt stöd i en viss olycklig ödessituation utan att denna hjälp på något vis blir till ett ont, är väsendet självt. Det kan absolut uppnå detta tillstånd genom att i sitt väsen visa kärlek till sin nästa, det vill säga till allt liv som det kommer i beröring med. I den mån som väsendet självt kan utlösa kärlek, befrias det från den karma- eller ödesmässiga avgränsningen från den kärlek och därmed hjälp som dess nästa och naturen kan erbjuda. Det fysiska och andliga skyddet utlöses uteslutande av det skydd som väsendet självt genom sitt uppträdande utgör för andra. Genom den motsatta polens utveckling i väsendet kommer alltså det mänskliga medvetandet att till fullo behärska väsendets sätt att vara. De djuriska anlagen – egoism och brutalitet – övervinns av den intellektualiserade humanitet eller kärlekskänsla som frambringats av den motsatta polen. I människans psyke uppstår således en fullständig harmoni i båda hennes polers framträdande, vilka tillsammans gör hennes väsen till den fullkomliga uppenbarelsen av verklig kärlek och den därav uppkomna gudomliga friden och glädjen av att hellre ge än få, att vara till glädje och välsignelse för allt levande och genom detta sätt att vara själv bli välsignad med en sådan närhet till Gud, att man känner sig som ett med honom och således med vägen, sanningen, livet och evigheten. Detta är alltså det färdiga resultatet av Guds skapelse av människan till sin avbild, till att vara lik honom. Vid vilken tidpunkt en människa blir till detta slutresultat, är alltså beroende av när hennes polkonstellation kommer i balans.