Martinus: Livets Bog, del 7, st 2546, punkt 0

2546. Som vi redan varit inne på, utgörs polkonstellationens balans av att den motsatta polens verkningar, det vill säga de mänskliga egenskaperna, har nått så långt i sin utveckling att de försvagar det djuriska, brutala och egoistiska i den ordinära polens verkningar, så att de båda polernas verkningar tillsammans bildar en harmoni och skapar en samlad manifestationskraft som enbart kan utlösa kärlek. Denna kärlek får inte förväxlas med "förälskelse", som är en ointellektuell sympati eller känsla och endast är hanköns- och honkönsbetonad. Kärleken är en i högsta grad intellektualiserad humanitet och medkänsla med allt levande utan att på något vis vara hanköns- eller honkönsbetonad. Den verkliga kärleken är således en djupgående, absolut oegennyttig sympatikänsla, en förmåga där man inte nänns göra ett enda väsen något för när, en känsla som lika mycket riktar sig mot väsen av det egna könet som mot väsen av det motsatta könet. Den skiljer sig alltså hundraprocentigt från äktenskaps- eller parningskärleken, som befordras genom överproduktion av hormoner i väsendet, varigenom det blir förälskat och binds vid befruktnings- eller fortplantningssfären i det jordmänskliga psyket. Med polförvandlingen blir "mannen" och "kvinnan" till nya väsen. Det är dessa begynnande nya väsen som utgör de ännu inte färdiga jordiska människorna.

Föregående

Nästa