2550. Hos den primitiva människan, där kärleksförmågan eller den humana talangen ännu bara är latent, blir förälskelseförmågan eller parningsdriften så att säga den enda faktor som kan befordra något humant. Endast genom denna förmåga kan väsendet känna sympati, men då denna sympati bara är en väg för väsendet att få ett livsviktigt begär tillfredsställt, nämligen det sexuella, så har den inte något med verklig kärlek att göra utöver sympatin för maken eller makan och avkomman. Gentemot andra väsen existerar inte denna sympati. Här är väsendet kallt och egoistiskt och möter i regel självt endast kyla och egoism hos andra väsen, så länge den verkliga kärleken eller humana förmågan ännu inte nått så långt i utvecklingen att den kan göra sig gällande. Dock mildras denna mentala kyla i väsendenas förhållande till varandra när det är en livsbetingelse för arten att dess väsen lever i flock. Men här florerar i hög grad avundsjuka eller svartsjuka. Hos de primitiva naturmänniskorna och ett gott stycke upp i kulturmänniskornas levnadsförhållanden är det likaså intresset för gemensamma fördelar och ett livsviktigt samarbete, som får väsendena att tolerera varandra och sluta sig samman. I de lägre utvecklingszonerna eller sfärerna befordras sådana flockbildningar och sammanslutningar inte av kärlek, utan av självbevarelsedrift. Här är kärleken eller den humana förmågan ännu inte så utvecklad att den kan göra sig gällande. Men mitt i denna kärlekslösa och inhumana värld är äktenskapet den enda upplivande och bärande kraften. Hur skulle en värld av kärlekslösa eller inhumana väsen kunna hålla ut i en tillvaro utan denna upplivande och livsbefrämjande parningsdrift? Väsendena skulle endast vara omgivna av ett permanent, mentalt, ogenomträngligt mörker. Inget som helst ljus skulle kunna skönjas åt något håll, inte en enda smekning, inte en enda dragning till medmänniskorna. Kyla, egoism och själviskhet skulle vara det absolut förhärskande tankeklimatet. Mitt i detta mörker, mitt i detta helvete, tindrar, lyser och värmer alltså parningsdriften eller äktenskapet som en stråle från himlen, från den gudomliga ljusvärld som väsendena en gång lämnat och som de en gång bortom mörkret ska återvända till. Den eviga världsordningen existerar på ett sådant sätt, att inget som helst väsen någonsin kan bli helt utestängt från ljuset eller Guds strålflöde. Till och med i livets mörkerzon, i egoismens och själviskhetens hemvist i den dräpande principens rike, kan ett väsen alltså bli smekt, bli älskat av ett annat väsen. Och i kraft av den ömsesidiga förälskelsen upplever väsendena tillsammans kulminationsögonblick av ljusframträdande, förnimmer salighetens närhet mitt i helvetet. Tack vare denna enpolighetens lycka eller salighet, denna gudomliga ljusglimt från himlen, kan väsendena hålla ut i helvetet eller mörkrets zon. I kraft av denna lycka kan de kämpa och våga livet för den äkta makan och avkomman. På grund av den sexuella principens uppdelning av väsendena i hankönsväsen och honkönsväsen och den därigenom uppkomna parningsdriften, kan två sådana väsen värma sig genom varandras ljus och sympati mitt i den värld av kyla, avund, missunnsamhet, egoism, mord och dråp som de i större eller mindre utsträckning just möter hos sina könslikar eller väsendena av samma kön i de lägre sfärer, där sådana manifestationer bildar det primära medvetandeskiktet. Här måste vi komma ihåg vad vi tidigare nämnt, nämligen att dessa väsen inte alls har någon särskilt utvecklad förmåga till sympati eller kärlek till nästan.